Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalsland af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den man nyss lemnat. Särdeles vackert
ligger den lilla kyrkan och kyrkogården
på en liten holme, en verklig dödens
lustgård. Från det närliggande Kasberget
har man en vidsträckt utsigt öfver trakten.
Genom höljar och slussar, delvis sprängda
i berget, kommer man in i den smala,
men till mer än sex mil i utsträckning
gående sjön Lelången. En annan natur
möter här den resande. Stränderna äro
högre, skogbevuxna och glest bebyggda.
Det är en skön vildmark, genom hvilken
man nu styrer färden; och en högtidlig
stillhet råder, en slående motsats till
forsens dån, bullret vid verkstäderna och
slussarnes vittnesbörd om
menniskokraf-tens ingripande, som man nyss bevittnat.
Ertemarks och Torskogs kyrkor vester om
sjön framskymta efter hvarandra, och
midt emot den senare ligger Gustafsfors
bruk vid en skummande elf, som genom
kanal och slussar är segelbar. Här
framgår gränsen mellan Dal och Vermland, så att
manbyggnaderna vid gården ligga i det senare och
bruksbyggnaderna i det förra landskapet.
Genom sist nämnda kanal föres man in i
Sil-sjöarne, Vestra och Östra, som dela sitt vatten mellan
de båda landskapen. Dessa sjöar täfla i fägring med
Skåpafors. dem, vi förut befarit, och Krokfors bruk vid Öster-
silen är ett af dessa sköna ställen, som naturen med
så frikostig hand utstrött i denna nejd. Från hufvudbyggnadens öfre fönster ser man ut öfver fallet,
kanalen, sjöarne med deras brutna vattenytor och höjdprydda stränder, och det af naturens behag
bortskämda ögat erfar ny tjusning.
Från Gustafsfors sträcker sig Lelången ännu långt mot norden, och snart är man inom Vermlands
gräns. I detta senare landskap ligger Lennartsfors bruk, der ett väldigt vattenfall afbryter segelleden.
Irån bron, som går öfver det hvirflande vattnet, ser man bäst den vackra traktens storslagna natur.
Slussarne leda in i sjön Foxen, som går vidare mot norr, bortemot Norges gräns. Naturen blir här vild
och storartad. Höjderna stiga betydligt, stränderna skåda mörka och barrskogklädda ned i vågen, och
mot vester resa sig de inom Norges gräns belägna väldiga Hånfjellen. Några mils färd har flyttat den
resande från söder till nord.
Från Foxens norra spets, der Töcksfors bruk ligger, går färden rakt i söder in i Stora Lee, af
hvilket vatten Foxen utgör en nordlig vik. I denna sjö framstryker riksgränsen mot Norge samt gränsen
mellan Dal och Vermland. Man är derför under färden än i det ena än i det andra landet eller landskapet.
Vid Nössemarks kyrka ligger Strand, hvarifrån en god väg, två och en half mil lång, leder till
Fre-drikshall. A id sydligaste spetsen af Stora Lee ligger Vestra Ed, der Dalslandsbanan möter kanalen. Här
har åter den djerfva menniskoanden besegrat naturhindren på ett sätt, som slår åskådaren med häpnad och
beundran. Det gälde att sätta den djupt ned liggande ångbåtshamnen i förbindelse med jernvägen, som
framgår der ofvan, högt uppe. Rakt upp för branten kunde banan naturligtvis icke gå, och den trånga
dalen gaf ej utrymme for någon tillräckligt stor kurva. Men dessa svårigheter undvekos sålunda, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
