Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östergötland af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland märkliga byggnader intager naturligtvis domkyrkan främsta rummet. Tiden för hennes
första anläggning kan ej med säkerhet uppges, den sannolikaste är dock medlet af 1100-talet. Slägten
kommo och slägten gingo emellertid, innan slutstenen kunde läggas till den mäktiga byggnaden, detta
»epos i sten, på hvilket århundraden diktat», ty det var först omkring 1520, som detta skedde. Allt
hvad den götiska byggnadskonsten har af mystik och allegori finner här sitt uttryck, och hon kan efter
sin restauration med skäl anses som den skönaste i Skandinavien, om det ock kan anmärkas, att
detaljerna der och hvar för mycket påminna om de olika tider, und^r hvilka de tillkommit, för att stilen skall
bli så ren som man fordrar af ett sådant konstverk.
I närheten af domkyrkan ligger slottet, lika fult som den förra är vacker. Det är uppfördt af Henrik
Tidemanni, Brasks företrädare, och utgör numera ett af de få återstående minnesmärkena från
prelatväldets tid.
Mera framstående byggnader äro dessutom skolhuset, biblioteks- och konsistoriibyggnaden,
gymnastikhuset samt Östergötlands enskilda banks.
Under det sista årtiondet har staden blifvit ansenligt utvidgad och förskönad. Genom sina många
parker, de många enskilda trädgårdsanläggningarne och sin ovanligt stora och vackra trädgårdsförening,
har den något ljust och vänligt, som är ovilkorligt anslående.
I närheten af Linköping ligga Vreta och Stjernarp, hvar på sitt sätt af en viss märklighet. Det
förra pekar med sina grafvar och ruiner på en aflägsnare tid, medan det senare förer tanken till en
långt senare, till vår stormaktstid med så mycken yttre glans och så mycket inre elände. Teckningen
föreställer ruinen af det forna slottet, uppfördt i medlet af 1600-talet af fältmarskalken grefve Robert
Douglas. Medlen för uppförandet togos, som ofta vid denna tid, af det under tretioåriga kriget samlade
bytet, men det häftade blod och förbannelser vid det guldet, och hundratretio år senare, en blåsig, torr
majdag, lades byggnaden i aska. Vid detta ställe är en af provinsens få qvarlefvande folksägner fästad.
Hon omtalar nämligen ett bloss, som då och då under mörka nätter skall ila fram öfv§r Roxen, invid
hvilken stället ligger. Det har fått benämningen af »Stjernorpa fiskare». Olika lyda berättelserna om
denne. Den vanligaste är dock, att en af gårdens fiskare för »otali’ hundra år tebaka» skall ha blifvit
bortröfvad af hafsjungfrun, hvilken sedan med honom firade sitt bröllop. Det är brudfacklan, som ännu
då och då lyser ute på sjön, eller som det står i visan:
»Hos bruden han somnar i mörkblåan säng,
Och strömkarlen slår på sin festliga sträng.
Det vågiga sparlakan sänker sig matt,
Och brudfacklan lyser i mörkan natt.
»Hon lyser ännu både höst och vår
Hvar eviga qväll, hvart eviga år,
Så blekt uti dimman på svartan sjö
Och flämtar på ensliga strandens snö.»
Inom provinsen finnas tvenne platser, från hvilka
»ljusasta-ken är flyttad», men hvilka båda haft sin storhetstid: det är
Skeninge och Vadstena. Det förra vill sägnen göra till en
fordom stor stad och anför bland andra bevis härför, att man långt
utom det nuvarande stadsområdet skall ha funnit st
ensättningar, som förmenas ha tillhört det forna Skeninges gator. Detta
och åtskilligt annat hör väl till folksägnens utsmyckningar, men
att platsen redan i trettonde århundradet var en mera
framstående sådan kan man, liksom förut i fråga om Linköping,
Vadstena slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
