Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland af Gustaf A. Aldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skade han sig ofta hit tillbaka och hördes sucka: »mitt Öland! mitt goda Öland! En gång när jag
tröttnar vid affärerna, vill jag satta mig der i ro och låta min son slitas med regementet.» Sedan slottet
i början af detta århundrade harjats at en vådcld, liar det så småningom fått förfalla. Träd och buskar
växa vildt i de forna praktgemaken och kajorna flaxa ostörda i torngluggarne.
Öland är i öfrigt rikt på fornlemningar af alla slag, särskildt skeppssättningar och borgruiner.
Den bäst bibehållna af de förra är »Noaks ark» i Högsrum, trettio meter lång och fyra meter bred, der
med granit-och kalkstenshällar så väl skeppssidorna som för- och akterstäf, mast och roddarbänkar äro
tydligt utmarkta. Af de fjorton fornborgarne på ön är Ismanstorps borg den största och bäst bibehållna.
I likhet med de öfriga är borgen uppförd i cirkelform mod ringmur af granithällar och kalkstensstyeken,
utan murbruk fast sammanfogade. Borgen är 125 meter i genomskärning, på yttre sidan lodrät med
fyra hufvudöppnmgar och på insidan försedd med trappvis uppstigande afsatser. Ännu finnas
grund-murarne qvar af de inom borgen belägna husen med en torgplats i midten. Flere af dessa borgar voro
antagligen vikinganästen och andra tjenade att vid ett hastigt öfverfall samla befolkningen och dess
vig-tigaste egodelar inom sina murar samt att utgöra hållpunkter för försvaret.
Öns hufvudnäring är åkerbruk, och betydande mängder af råg och korn utskeppas årligen.
Boskapsskötseln har ännu icke vunnit samma omfång, och öns inhemska hästras, de på alvaren fritt betande
småväxta »öländingarne», har dels försvunnit, dels uppblandats med större raser från Ottenby. Vanliga
arbetshästar säljas icke så få till fastlandet. Stenhuggning och kalkbränning äro på vissa trakter
binäringar, men märkligt nog endast i ringa grad fiske. Stora sillaster införas årligen från Bohuslän.
Öländingen har allt från forna tider liksom sina närmaste grannar på fastlandet icke haft det
bästa rykte. Det gamla vikingalynnet gick länge igen och ännu är mycket vanligt, att bondsönerna
tidigt bege sig till sjös. Vana från barndomen att på sina små båtar och skutor klyfva hafvets
bränningar, blefvo de raska och djerfva sjömän, men åtskilligt af det
vilda sjömanslifvet fördes också till landbacken igen. Bränvinot
satte snart det lifliga öbolynnet i svallning, och då vankades hårda
och blodiga nappatag, så att ofta någon af slagskämparne
stannade på platsen. Länsmän och jägeribetjening kunde här fjerran
från styrelsens uppsigt fara hårdt fram, och detta gjorde icke
heller sinnet mildt och menniskovänligt, utan födde hämdgirighet
och lömska öfverfall.
Sedan husbehofsbränningen afskaffats och folkupplysningen
fått tid att verka, har dock inträdt en betydande förändring till
det bättre. Gröfre brott äro sällsynta och folknöjena hafva fått
en mildare pregel.
Djerfhet och oförvägenhet äro dock fortfarande förherskande
drag i ölandslynnet, och ehuru isbrytande ångbåt nu förmedlar
förbindelsen med fastlandet, så är knappt sundet isbelagdt, förrän
ölandsbönderna på sina kälkar bege sig öfver till Kalmar,
obekymrade om att det här och der bär ner i vakarna. Det kan
väl ock hända, att litet bränsle från fastlandet oförmärkt får följa
med hem, ty att skatta skogsborna har af gammalt icke räknats
så noga. Raskt kör bonden sina kampar i hvinande snöstorm
öfver de förrädiska djupen och gnolar på den gamla ölandsvisan:
»I Långlöte der är den fagraste by,
För femton stolta möjor de bo deruti —
För ekar och för lindar, i lunden och det gröna.»
 |
| Stenkors från medeltiden |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
