Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olika meningar.
hon och Diana givit namn åt för så länge sedan. Hon vandrade
långsamt, njöt av skogens och ängens härlighet och den stjärn-
strödda sommarskymningen och begrundade samtidigt de nya
plikter, hon skulle ataga sig från och med morgondagen. När
hon kom upp på Grönkullas gård, trängde fru Lyndes högljudda
och viktiga röst ut genom det öppna köksfönstret.
— Fru Lynde har kommit upp för att ge mig goda råd
för morgondagen, tänkte Anne med en liten grimas, men jag tror
man aktar sig! . . Hennes goda råd äro som peppar, tycker jag
- utmärkt i en liten nypa, men obehagligt retande i stora mäng-
der. Jag springer i stället bort och pratar en stund med herr
Harrison.
Det var ej första gången, som Anne hälsade på hos herr
Harrison sedan den sorglustiga händelsen med Jerseykon. Hon
hade varit där åtskilliga kvällar, och hon och den underlige en-
störingen voro nu mycket goda vänner, fastän det nog fanns stun-
der, då Anne fann den »rättframhet», varöver han själv var så
stolt, en smula besvärlig. Ingefära betraktade henne alltjämt med
misstänksamma blickar och underlät aldrig att hälsa på henne med
det hånfulla tillropet »näbbgädda».
Herr Harrison hade förgäves sökt ta ur sin fågel denna fula
ovana genom att livligt hoppa upp från sin plats, så ofta han såg
Anne komma, och utropa:
— Kors i alla dar — här ha vi den där lilla söta flickan
igen! — eller någonting lika smickrande. Men Ingefära genom-
skådade hans avsikt och gick inte i fällan. Anne fick aldrig veta,
hur många artigheter herr Harrison sade henne bakom hennes
rygg — i hennes närvaro höll han sannerligen inne med dem.
— Jaså, ni har varit ute i skogen och skurit ris till i morgon!
hälsade han, när Anne steg uppför hans förstugukvist.
— Ne-ej då, det kan jag försäkra, sade Anne harmset. Hon
var ett utmärkt föremål för skämt, därför att hon alltid tog saker
och ting så djupt allvarligt. — Ett ris skall aldrig förekomma i min
skola, herr Harrison. En pekpinne är jag naturligtvis tvungen att
ha, men den ska jag bara ha för att peka med.
— Åhja, linjalen duger ju också i värsta fall.
— Inte till vad ni menar. Jag ämnar aldrig slå mina skolbarn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
