Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Skolmamsellens första dag.
sill lyckades vandra utför gången utan att snava på sina egna eller
någon annans fötter, ritade hennes kamrater ett stort kors på väg-
gen för att fira den sällsynta tilldragelsen.
Men när Annes ögon mötte den gossens, som satt vid den
främsta pulpeten mitt emot hennes egen, for det en underlig liten
darrning genom henne, som om hon verkligen hade funnit sitt
snille . . . Hon visste, att detta måste vara Paul Irving och att
fru Rachel Lynde för en enda gångs skull haft rätt, då hon förut-
spådde, att han skulle vara olik de andra barnen i Avonlea. Än
mer — Anne märkte genast, att han var olik även alla andra barn
och att en själ, nära besläktad med hennes egen, blickade henne
till mötes ur de mycket mörka blå ögon, som så trohjärtat höllos
riktade på henne.
Hon visste, att Paul var tio år, men han såg ej ut att vara
mer än åtta. Han hade det vackraste lilla ansikte, hon någonsin
sett hos ett barn — dragen voro så veka och förfinade, och de
oniramades av en sky av brunt, lockigt hår. De röda och fylliga
små läpparna bildade en vacker båge och röjde en liten antydan
till gropar, när de logo.
Han hade ett stilla, allvarligt och tankfullt uttryck, som om
hans själ vore bra mycket äldre än hans kropp. Men när Anne
milt log mot honom, gav den allvarliga minen vika för ett leende
av tack och förstående, vilket tycktes lysa upp hela hans varelse
och förklara den. Och ur detta leende, som föreföll så fritt och
naturligt, att det nästan var omedvetet, talade redan en personlig-
het av sällsynt finhet och mildhet. Med detta snabba utbyte av
leenden hade Anne och Paul blivit trofasta vänner för alltid, innan
ännu ett ord växlats mellan dem.
Dagen förgick som en dröm. Anne kunde aldrig tydligt
återkalla den i minnet sedermera. Hon nästan hade en förnim-
melse av, att det icke var hon, som undervisade, utan någon an-
nan. Hon hörde upp läxlag och gjorde i ordning tal och för-
fattade stilövningar alldeles mekaniskt. Barnen uppförde sig myc-
ket väl; det var endast två gånger hon behövde ta i med hård-
handskarna.
Morley Andrews ertappades med att köra ett fyrspann »tämda»
gräshoppor av och an på sin pulpetsskiva. Morley fick stå och
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
