Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvillingarna anlända.
Jag förmår inte sy ett stygn för mina ögons skull, så du får åta
dig att sy deras kläder och längre fram laga dem. Och du är
inte road av sömnad.
Nej, se det är jag da rakt inte, sade Anne lugnt, men
om du är villig att ta hit barnen av pliktkänsla, så kan väl också
jag sy deras kläder och lappa och stoppa av pliktkänsla. Det gör
människor gott att få göra saker, som de inte tycka om — med
måtta, förstås . . .
VIII.
Tvillingarna anlända.
Fru Rachel Lynde satt vid sitt köksfönster och virkade stjär-
nor till ett stort vitt täcke, alldeles så som hon suttit en afton flera
år förut, när Matthew Cuthbert kommit åkande utför backen med
vad fru Rachel kallade »flickungen från anstalten». Men det hade
varit på våren, när Ljuvlighetens vita väg stod i blom, och nu var
det sent på hösten; skogarna hade mistat sina blad och fälten lågo
kala och brunsvedda. Solen gick just ned i all sin prakt och
ståt av purpur och guld bakom de mörka skogarna väster om
Avonlea, då en liten lätt tvåhjulig vagn, dragen av en maklig,
brun ponny, kom rullande utför landsvägen. Fru Rachel tittade
intresserad på den.
—• Där kommer Marilla hem från begravningen, sade hon
till sin man, som låg och vilade sig på den långa träsoffan i köket.
Thomas Lynde låg nu för tiden mera på soffan än han bru-
kat göra, men fru Rachel, som hade så skarp blick för allting
utanför hennes eget hems gränser, hade ännu så länge ej lagt
märke härtill.
— Och tvillingarna har hon minsann med sig. — Jaha, där
lutar sig Davy fram över stänkskärmen och ska nappa tag i hästens
svans, och Marilla tar gunstig herrn vid armen och kör honom
ned på sätet igen. Dora sitter så snällt och ordentligt som man
nånsin kan begära. Hon ser alltid ut, som om hon nyss blivit
stärkt och struken. Ja, den arma Marilla, hon kommer nog i vin-
ter att få veta, att hon lever . . . Jag inser ändå inte, att hon
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
