Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En smakfråga.
förbi. Hon hade trotsat »nedre vägens» gyttja av nyfikenhet att
få se, hur tingshuset tog sig ut i sin nya skrud. När vägen svängde
kring den sista talldungen, såg hon.
Synen hade en sällsam inverkan på fru Lynde. Hon släppte
tömmarna, slog ihop händerna och utbrast: »Du mildaste försyn!» —
Hon stirrade som om det var henne omöjligt att tro sina ögon.
Därpå brast hon ut i ett nästan hysteriskt skratt.
— Här är något misstag å färde — det är inte tänkbart an-
nat. Men hur kan man också begära, att en Pye någonsin i värl-
den skulle göra någonting ordentligt . . .
Fru Lynde åkte hem. Hon mötte ganska många bekanta
på vägen och stannade för att berätta för dem om det nymålade
tingshuset. Nyheten spridde sig som en löpeld. Gilbert Blythe,
som satt fördjupad i en bok hemma hos sig, hörde den i solned-
gången av sin fars drängpojke och störtade andlös till Grönkulla,
upphunnen på vägen av Fred Wright. De funno Diana Barry,
Jane Andrews och Anne Shirley med förtvivlan målade i sina drag
under de stora avlövade pilarna vid Grönkullas gårdsgrind.
— Det kan väl inte vara sant, Anne? skrek Gilbert.
— Det är sant, svarade Anne och sag ut som tragediens
gudinna. — Fru Lynde var härinne på vägen från Carmody för
att tala om det för mig. O, det är helt enkelt gräsligt! Vad
tjänar det till att bilda en förening och söka förbättra någonting?
— Vad är det som är gräsligt? frågade Oliver Sloane, som
i detta ögonblick anlände med en hattask, som han hämtat från
staden åt Marilla.
— Har du inte hört det? sade den förgrymmade Jane. —
Jo, så här står det till — Joshua Pye har gått och målat tingshu-
set blått i stället för grönt — grant, lysande blått, samma’ bjärta
färg som de ha till vagnar och skottkärror . . . Och fru Lynde
säger, att det är den allra ohyggligaste färg till ett hus, allra helst
tillsamman med ett klart rött tak, som hon någonsin sett eller kun-
nat drömma om . . . Jag blev så knäsvag, att du skulle ha kunnat
peta omkull mig med lillfingret, när jag hörde det. Det är så ens
hjärta kan brista — efter allt omak och besvär, som vi gjort oss.
— Hur i all världen kan ett sådant misstag ha uppstått? und-
rade Diana halvgråtande.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
