Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Davy behöver omväxling.
— Det går inte att genast medsamma lägga bort vanan att
vara liten flicka, sade Anne muntert. — Du ska veta, jag har ju varit
liten i fjorton år och vuxen i knappast tre. Jag är säker på, att
ute i skogen kommer jag alltid att känna mig som ett barn. De
här promenaderna hem från skolan äro nästan den enda tiden jag
har att drömma . . . utom halvtimmen eller så där omkring innan
jag somnar. Jag är så upptagen med att undervisa och studera
själv och hjälpa Marilla att passa tvillingarna, att jag rakt inte hin-
ner med ätt låtsa nån’ting . . .
Du anar inte, vilka förtjusande äventyr jag är med om en
liten stund efter det jag lagt mig om kvällarna uppe på östra
gavelrummet . . . Jag låtsar alltid, att jag är någonting riktigt
lysande och präktigt och förnämt — en stor primadonna vid tea-
tern, eller en Röda korssyster eller en drottning ... I går kväll
var jag drottning. Det är gränslöst roligt att låtsa vara drottning.
Man har hela nöjet, men slipper alla obehagen och kan höra upp
med att vara drottning när man så vill, och det kan inte de verk-
liga drottningarna. Men här i skogen tycker jag bäst om att
låtsa helt andra ting . . . Jag är en dryad, som bor i en gammal
fura, eller eu liten brun älva, som gömmer sig under ett skrump-
nat blad. Den där vita björken jag stod och kysste, just som du
kom, är en syster till mig. Enda skillnaden är, att hon är ett
träd och jag en flicka, men det gör ju ingenting. Vart ska du
gå, Diana?
— Ned till Dicksons. Jag har lovat Alberta att klippa till
hennes nya klänning. Kan du inte komma och hämta mig i afton,
Anne, och följa med mig hem?
— Jag kunde väl det — eftersom Fred Wright har rest till
stan, sade Anne och såg menlös ut.
Diana rodnade, knyckte på nacken och gick vidare. Men
hon såg inte förnärmad ut.
Det var Annes uppriktiga mening att gå ned till Dicksons
längre fram på kvällen, men vandringen blev ej av. När hon
kom upp till Grönkulla, fann hon tillståndet där sådant, att det
förjagade alla andra tankar ... På gården mötte hon Marilla —
en Marilla, ur vars blick talade förtvivlan.
— Anne, Dora är borta!
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
