Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Davy behöver omväxling.
— Dora! Borta? — Anne såg på Davy, som red grensle
på gårdsgrinden, och fann, att illmarighet spelade i hans ögonvrår.
— Davy, vet inte du, var din syster är?
— Fattades bara det! sade Davy morskt. — Jag har inte sett
jäntan se’n i middags — det kan du sätta dig på.
— Jag har varit borta se’n klockan ett, sade Marilla. —
Thomas Lynde blev så häftigt sjuk, och Rachel skickade bud och
bad mig komma. När jag gick härifrån, lekte Dora med sin
docka i köket, och Davy hoppade hage bakom ladan. Jag kom
hem för bara en halvtimme se’n, och Dora är totalt försvun-
nen. Davy påstår, att han inte har sett henne, sedan jag gick
min väg.
— Nehej, det har jag heller inte, bedyrade Davy högtidligt.
— Hon måste vara nånstans här i närheten, sade Anne. —
Hon skulle aldrig våga sig långt på egen hand, så blyg och för-
siktig som hon är. Kanske hon har somnat inne i något av
rummen?
Marilla skakade på huvudet.
— Jag har letat genom hela huset. Men hon kanske är i
något av uthusen.
Man letade nu länge och grundligt. Varje vrå av bonings-
huset, gården och uthusen undersöktes av två över sig givna
stackars kvinnor. Anne strövade omkring i trädgården och nere
i spökskogen, hela tiden ropande Doras namn. Marilla tog en
lykta och utforskade källaren. Davy turade om att ledsaga dem,
än den ena, än den andra, och visade sig särdeles uppfinningsrik,
när det gällde att hitta på ställen, där Dora kunde antagas vaia.
Slutligen möttes de åter på gården.
- Det är alldeles obegripligt, pustade Marilla.
— Var kan hon vara? sade Anne helt bedrövad.
— Hon kanske har ramlat i brunnen, sade Davy med sin
gladaste min.
- Det - det låter ju tänka sig, viskade Marilla.
Anne blev alldeles knäsvag, men gick i alla fall bort till
brunnskaret och lutade sig över det. Vattenhinken stod instucken
på sin plats. Långt nere mellan fuktiga stenväggar glimmade en
orörlig vattenyta. Den Cuthbertska brunnen var den djupaste i
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
