Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag med otur.
upp i den skumma och kalla vintergryningen, kände hon, att livet
var platt och tomt och ointressant.
Hon vandrade till skolan vid allt annat än blitt lynne. Hen-
nes kind var svullen, och värken hade långt ifrån släppt. I skol-
salen var det kallt och rökigt, ty elden ville ej brinna, och barnen
sutto hopkrupna omkring den i huttrande grupper. Anne bad
dem gå och sätta sig — i skarpare ton än hon någonsin förut
hade använt. Anthony Pye struttade bort till sin plats med sin
vanliga tillgjort överlägsna min, och hon såg honom viska någon-
ting till sin granne på bänken och sedan titta på henne med ett
försmädligt grin.
Aldrig, tyckte Anne, hade det funnits så många »skrikande»
grifflar som just denna morgon, och när Barbara Shaw kom fram-
klivande till hennes pulpet för att visa ett färdigräknat tal, snavade
hon över kolboxen med högst olycksdigra följder. Kolbitarna rul-
lade åt alla håll på golvet, griffeltavlan gick i tjugo skärvor, och
när den arma flickan lyckats kravla sig på fötter igen, narrade
hennes av koldammet svarta ansikte pojkarna att utbrista i skal-
lande gapskratt.
Anne vände sig från det läxlag, som hon satt och »hörde upp».
- Vet du vad, Barbara, sade hon med iskyla i rösten, om
du inte kan röra dig utan att slå ikull dig över någonting, så äi
det’ sannerligen bättre du blir sittande. Det är stor skam av en
flicka så gammal som du att bära sig så otympligt åt.
Stackars Barbara klampade tillbaka till sin plats, och de fram-
brytande tårarna i förening med koldammet gjorde hennes ansikte
både ömkligt och löjligt att skåda. Aldrig förut hade hennes av-
hållna, hjärtegoda lärarinna talat så strängt och ovänligt till henne,
och Barbara blev djupt bedrövad. Anne själv kände ett litet styng
av samvetskval, men det endast bidrog till att göra hennes sinnes
stämning ännu retligare, och andra förberedande minnes annu i
dag den lektion, som för tillfället pågick, jämte den obaimhärtiga
»duvning» i räkning, som följde därpå. •
Medan Anne med kort och tvär röst dikterade ett tal, anlande
Saint Clair Donnell med andan i halsen.
— Du kommer en halvtimme för sent, Samt Clair, sade
Anne strängt. — Hur i all världen kan det komma sig?
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
