Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag med otur.
kände sig brottslig från hjässan ned till fotabjället och stammade
ivrigt:
— N . . n . . nnej, fr . . . fr . . . fröken, in . . . in .. . inte jag!
Anne ägnade ingen uppmärksamhet åt den olycklige Joseph.
Hon såg på Anthony Pye, och Anthony Pye såg tillbaka på henne,
fräck och utan ett spår av förlägenhet.
— Anthony, var det du?
— Jaha, det var det, svarade Anthony trotsigt.
Anne tog pekpinnen från sitt katederbord. Det var en lång
och tung pekpinne av något hårt träslag.
— Kom hit, Anthony.
Det var långt ifrån den strängaste bestraffning Anthony Pye
någonsin undergått. Anne, till och med den djupt kränkta och
upprörda Anne, som hon var i detta ögonblick, skulle aldrig ha
kunnat på ett grymt sätt straffa ett barn. Men pekpinnen träffade
på ett kännbart sätt, och slutligen bröts till och med Anthonys
trotsiga mod; han vred på sig, med en grimas, och tårarna kommo
honom i ögonen.
Anne kände plötsligt samvetskval, släppte pekpinnen och be-
fallde Anthony gå till sin plats. Själv satte hon sig ned skamsen
och ångerfull och bittert förödmjukad. Hennes hetsiga vrede hade
fördunstat, och hon skulle ha velat ge mycket till för att få söka
lättnad i tårar. Så hade det nu gått med alla de vackra föresatser
hon alltid fört till torgs — hon hade faktiskt slagit en av sina
lärjungar! ... Så Jane skulle triumfera! Och så herr Harrison
skulle fnittra skadeglatt! Och ännu värre, den bittraste tanken av
alltihop — hon hade förlorat sitt sista hopp att vinna Anthony
Pye. Nu skulle han naturligtvis aldrig mera kunna komma att
tycka om henne.
Med en jätteansträngning höll hon tillbaka tårarna, tills hon
kom hem till sig på kvällen. Då stängde hon in sig på östra ga-
velrummet och grät ut alla sina samvetsförebråelser och svikna för-
hoppningar i sin huvudkudde — grät så länge, att Marilla blev
orolig, knackade på dörren, måste släppas in och yrkade på att få
veta, vad som stod på.
— Ack, det står på, att jag har så mycket att ångra, snyf-
tade Anne. — En så’n olycksdag det har varit i dag, Marilla. Jag
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
