Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag med otur.
Men Marilla tyckte ändå det var ett gott tecken, att hon
hämtat sig så pass, att hon förmådde anföra en författares ord.
Det trevliga kvällsvardsbordet med tvillingarnas glada ansikten
och Mari Ilas oöverträffliga plommonbakelser — av vilka Davy in-
mundigade fyra — kryade i alla fall betydligt upp henne. Hon
sov gott den natten och vaknade på morgonen för att finna, att
både hon och världen undergått en förvandling. Det hade snöat
stilla och oavlåtligt under alla dygnets mörka timmar, och det här-
liga vita, som glittrade i det kyliga solskenet, liknade en barmhär-
tighetens mantel, höljd över alla misstag och förödmjukelser i det
förflutna.
»En maning till oss riktar nyss upprunnen dag:
Begynn igen med hurtigt mod och nya, friska tag!»
sjöng Anne, medan hon klädde sig.
För snöns skull måste hon följa stora landsvägen till skolan,
och hon tyckte, att det låg en ovanligt gemen otur däruti, att An-
thony Pye skulle komma stövlande vägen fram, just som hon hann
ned från Grönkullas avtagsväg. Hon kände sig så illa till mods,
som om rollerna varit ombytta — men till hennes outsägliga för-
våning ej blott lyfte Anthony artigt på mössan — vilket han aldrig
gjort förut — utan sade helt obesvärat:
— Det är lite kitsligt väglag i dag, va’? Ska jag bära böc-
kerna åt fröken?
Anne lämnade från sig böckerna och undrade, om hon var
riktigt vaken . . . Anthony vandrade vidare under tystnad till sko-
lan, men när Anne tog tillbaka sina böcker, smålog hon ned mot
honom — inte det något stela lärarinneleende, som hon aldrig an-
sett sig böra förneka ens honom, utan ett fullt naturligt och riktigt
hjärtligt leende. Anthony log — nej, om nu sanningen skall fram,
Anthony grinade tillbaka. Ett grin anses ju i regeln ej uttrycka
någon större grad av vördnadsfullhet, men Anne fick plötsligt en
känsla utav, att även om hon ännu ej vunnit Anthonys sympatiei,
hade hon dock på ett eller annat sätt förvärvat sig hans hög-
aktning.
Fru Rachel Lynde tittade in lördagen därpå och bekräftade
denna förmodan.
- Kan du tänka dig, Anne, att nu har du fått en vän i
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
