- Project Runeberg -  Vår vän Anne /
121

(1910) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sommarlovet börjar.
— Också principen rörande kroppsaga? retades fru Allan.
Men Anne blev mycket röd i ansiktet.
— Jag skall aldrig förlåta mig själv för att jag slog Anthony.
— Prat, kära du, han förtjänade det. Och det bekom ho-
nom ju utmärkt väl. Du har inte haft en smul besvär med honom
se’n dess, och du har stigit oerhört i hans aktning. Din vänlig-
het »tog» honom, bara han fått den där tanken »flickor duga ingen-
ting till» plockad ur sin dumma lilla hjärna.
— Han kanske nog kunde ha förtjänat det, men det är inte
det, som det hänger på . . . Om jag lugnt och behärskat beslutit
mig för att ge honom stryk, därför alt jag ansåg det för ett rätt-
vist straff, skulle jag inte känna så som jag gör ännu i dag. Men
rätta förhållandet är, fru Allan, att jag blev så förskräckligt ond
och slog honom i vredesmod. Jag tänkte inte på, huruvida det
var förtjänat eller ej — även om det varit högst orättvist, hade
jag gjort på samma sätt. Det är det, som gör mig ledsen och
besviken på mig själv.
— Kära du, alla begå vi våra misstag, så gå inte längre
och gräm dig! Vi skola ångra våra misstag och taga lärdom av
dem, men inte släpa dem med oss i alla tider . . . Där åker Gil-
bert Blythe på sin cykel — han har väl också kommit hem till
sommarlovet, gissar jag. Hur går det med edra gemensamma
studier?
— Mycket bra. Vi ämna sluta Virgilius i afton — vi ha
bara tjugo rader kvar. Se’n ska vi inte läsa något förrän i sep-
tember.
— Tror du, att du någonsin kan få komma till högskolan?
— Ack, jag vet inte. — Anne såg drömmande bort mot
den opalfärgade horisonten. — Marillas ögon komma aldrig att bli
mycket bättre än de nu äro, fastän vi äro ju mycket tacksamma
åt att veta, att de inte komma att försämras. Och så ha vi tvil-
lingarna — hur det är, har jag den tron, att farbrodern aldrig gör
allvar med att hämta dem till sig. Kanske högskolan ligger bortom
»kröken av vägen», men jag har ännu inte hunnit till kröken, och
tänker inte heller så värst mycket på den för att inte bli miss-
modig.
— Ja, mig skulle det glädja att se dig ’få komma på hög-
121

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:03:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varvananne/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free