Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett kapitel, vari mycket händer.
svikenheten och det tvära omslaget efter förmiddagens glada be-
skäftighet den verkan, att de varken kunde tala eller äta.
Anne försökte hjältemodigt för gästernas skull lämna sitt
bidrag till konversationen, men all hennes naturliga livlighet, hen-
nes sprittande munterhet hade för tillfället slappnat, och hur mycket
hon än tyckte om fru Allan och fröken Stacy, kunde hon inte
låta bli att tänka på, hur skönt det skulle bli, när alla hade gått
hem och hon i sin huvudkudde på östra gavelrummet finge be-
grava sina svikna förhoppningar och sin »trötthet på alltihop» . . .
Det finnes emellertid ett gammalt ordstäv, som säger: en
olycka kommer sällan ensam. Dagens matt av missöden och
prövningar var ännu ej rågat. Just som pastor Allan med några
artiga ord tackat värdinnorna, hördes det ett starkt, oroväckande
buller från trappan, liksom om nagot hårt och tungt föremal hop-
pade från trappsteg till trappsteg och med en väldig skräll blev
liggande allra nederst. Alla sprungo ut i förstugan. Anne gav
till ett skri av fasa.
Nedanför trappan upp till övre våningen låg en stor skär
trädgårdssnäcka samt styckena av vad som en gång varit fröken
Barrys stora fat. Uppe vid trappans början låg en vettskrämd
Davy, som med sträckt hals och stirrande ögon beskådade för-
ödelsen.
— Davy, sade Marilla med en röst, som ej bådade någon-
ting gott, kastade du ned den där snäckan med flit?
— Nä, det gjorde jag visst inte, pep Davy. — Jag bara
låg här på knä så tyst som aldrig det och tittade på er andra
under ledstången, och så råkade jag sparka till den där gamla
snäckan, så den for i väg . . . Och jag är gräsligt hungrig, och
bra mycket bättre vore det, om ni smällde mig, när jag gjort
någe’ hyss, så var det undanstökat, i stället för att skicka en hit
upp att sitta och kura i ensamheten och inte ha ett enda dugg
livat . . .
— Banna inte Davy, sade Anne och plockade upp skärvorna
med darrande fingrar. — Det var mitt fel. Jag satte fatet där och
glömde bort det . . . Nu har jag blivit straffad för min vårds-
löshet — men o — vad ska fröken Barry säga?
— Åja, som du vet, har hon bara köpt det, så det är inte
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
