Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett kapitel, vari mycket händer.
detsamma, som om hon skulle ha ärvt det, sade Diana med ett
försök att trösta.
Kort därpå bröto gästerna upp — de kände, att detta var
det taktfullaste. Sedan diskade Anne och Diana allt glas och
porslin, och därunder pratade de mindre än de någonsin förut i
hela sitt liv gjort. Så gick Diana hem med en mycket svår huvud-
värk, och Anne gick med precis maken in på sitt gavelrum. Där
satt hon kvar, tills Marilla i solnedgången kom hem från post-
kontoret — med ett brev från Priscilla, skrivet dagen förut.
Fru Morgan hade vrickat sin fotled så illa, att hon ej var i
stånd att lämna sitt rum.
»Och käraste Anne» — skrev Priscilla — »jag är så ledsen,
men jag är rädd, att vi nu inte alls kunna komma till Grön-
kulla, ty när tants fotled hunnit bli bra, måste hon resa tillbaka
till Toronto. Hon måste vara där på en bestämd dag».
— Jaha, där ha vi förklaringen suckade Anne och lade ned
brevet på den röda stenhällen bredvid sig.
Hon satt på förstugutrappan åt gårdssidan, medan skym-
ningen lägrade sig under en gråblek himmel.
— Jag trodde ändå hela tiden, att ett besök av författa-
rinnan fru Morgan skulle vara en så stor lycka, att den omöjligen
kunde beskäras oss . . . Det där var ett yttrande, som kunde an-
stå fröken Eliza Andrews — ånej, så misstrogen gentemot allt
trevligt och gott vill jag verkligen inte vara . . . Här händer ju
så mycket roligt ändå . . . Och olyckorna i dag ha väl också sin
löjliga sida, kan jag tro . . . Kanske när Diana och jag blivit
gamla och grå, ska vi kunna skratta åt dem . . . Men inte kan
man fordra det av oss ännu, för det här var verkligen en förfärlig
motgång.
— Du kommer allt att få uppleva värre motgångar än så,
medan du vandrar genom livet, sade Marilla, som var ärligt över-
tygad om, att hon talade tröstande ord. — Det förefaller mig,
Anne, som om du aldrig skulle växa ifrån ditt sätt att så häftigt
eftertrakta saker och ting och se’n sjunka ihop i förtvivlan över
att du inte får dem.
— Jag vet nog, att min natur är sådan, medgav Anne öd-
mjukt. — När jag bespetsar mig på, att någonting roligt ska
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
