Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya äventyr.
säger, att de gamla fröknarna Copp vid Granallén ha ett fat med
tårpilmönster, och hon tror, att det är alldeles maken till det, vi
använde på basaren. Hon tror också, att de nog äro hågade för
att sälja det, ty ännu har man aldrig hört, att Martha Copp hållit
på någonting, som hon kunde göra sig av med . . . Men skulle
nu så vara, att de inte vilja sälja fatet, så finns det ett annat hos
Wesley Keysons i Spencervale, och det vet hon är till salu, men
hon är inte säker på, att det är precis samma sort som faster
Josephines.
— I morgon dag åker jag till Spencervale och hämtar det,
sade Anne beslutsamt. — Och du är tvungen att följa med. Då
kommer en sådan lättnad att falla från mitt bröst, för i övermor-
gon måste jag fara till stan, och hur ska jag kunna se din faster
Josephine i ansiktet utan något fat med tårpilmönster? Den stun-
den vore ändå värre än den gången, då jag måste be henne om
ursäkt för att vi hoppat upp i hennes säng.
Båda flickorna skrattade åt det gamla minnet — i fråga om
det måste jag, om några av mina läsare äro okunniga och nyfikna,
hänvisa till skildringen av Annes tidigare öden.
Eftermiddagen därpå begåvo sig flickorna ut på sin jakt efter
fatet med tårpilmönster. Det var sina aderton kilometer till Spen-
cervale, och vädret var ej så särdeles angenämt för en åktur. Det
var mycket hett, knappt en fläkt rörde sig, och dammet på lands-
vägen var sådant man kunde vänta sig efter sex veckors ihål-
lande torka.
— Ack, om det ändå ville regna snart, suckade Anne. —
Allting är så förtorkat. Vad det gör mig ont om de stackars
fälten! Och är det inte, som om träden sträckte ut sina armar
och både om regn! Det skär mig i hjärtat för var gång jag går
ut i min trädgård. Jag bör väl förstås inte klaga för en trädgårds
skull, när lantmännens gröda lider så . . . Herr Harrison säger,
att hans betesmarker äro så brutisvedda, att de stackars korna knappt
kunna gnaga av en enda smula, och han tycker, att han gör sig
skyldig till djurplågeri för var gång han möter deras ögon.
Efter att ha åkt länge och väl kommo flickorna omsider fram
till Spencervale och togo av in i Granallén — en grön, enslig
landsväg, där den frodiga gräsväxten mellan hjulspåren bar vittne
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
