Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya äventyr.
Marilla sa’ till mig, att jag var dum, som tog på mig min bästa
hatt för att fara hitut till vildmarkerna, och hon hade rätt, som hon
ju alltid har.
Diana löste ponyn och ledde honom och kärran in i skjulet,
just som de första tunga regndropparna föllo. Sedan satte hon
sig på en huggkubbe och sag på askregnet, som öste ned så tätt,
att hon knappast kunde urskilja Anne genom det, där hon hängde
mellan himmel och jord och tappert höll den uppspända parasol-
len över sitt bara huvud. Åskan hade ledan uttömt sin kraft,
tycktes det, men regnet hällde ned i nästan en timme.
Då och då höjde Anne parasollen och viftade uppmuntrande
därmed åt väninnan, men något samtal pa detta avstånd och under
de rådande omständigheterna kunde ej komma ifråga. Äntligen
upphörde regnet, solen sken fram, och Diana vågade sig på tå
tvärs över gårdsplanens vattenpussar.
- Har du blivit mycket våt? frågade hon ängsligt.
— Nej vars! svarade Anne muntert. — Mitt huvud och ax-
larna äro alldeles torra, och klänningen är bara litet våt där reg-
net silade in mellan spjälorna . . . Tyck inte synd om mig, Diana,
för det har inte varit svårt alls . . . Jag har stått och tänkt på,
hur gott det här regnet gör, och hur min trädgård gläder sig däråt,
och så har jag föreställt mig, vad blommorna och knopparna skulle
tänka, när dropparna började falla. Jag satte ihop en den mest
intressanta dialog mellan astrarna och luktärterna och mellan de
vilda kanariefåglarna i syrénbusken och trädgårdens skyddsande.
När jag väl är hemma, ämnar jag teckna upp det. Jag önskar, att
jag hade penna och papper för att göra det nu medsamma, för
jag är rädd, att jag glömmer bort det allra bästa, innan vi
hinna hem.
Den trofasta Diana hade en blyerts och hittade en bit om-
slagspapper i lådan bakpå kärran. Anne spände ned sin drypande
parasoll, satte på sig hatten, bredde ut omslagspapperet på ett tak-
spån, som Diana hittat och räckte henne, och skrev ut sin träd-
gårdsidyll under omständigheter som knappast skulle ha ansetts
gynnsamma för skönlitterärt författarskap. Resultatet blev icke dess
mindre riktigt nätt, och Diana var hänförd, när Anne läste det
högt för henne.
146
’ ^ 7’ N|p| v’:’ A -;N U T.?’ ■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
