Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilla fröken Lavendel.
sin hederliga begravning, så var detta icke något samtalsämne, var-
med man uppbyggde sin lilla något enfaldiga knäkamrat i skolan.
Mirabel fann förbudet mycket grymt. Familjen Cotton hade
ej särdeles mycket att skryta med. Hur skulle hon kunna hålla
uppe sitt anseende bland skolkamraterna, om hon ej fick göra nå-
got sensationsnummer av den döde farbrodern, som »gick igen»? ...
September gled förbi och förbyttes till den gyllenröda, här-
liga oktober. Diana tittade in en fredagskväll.
— Jag fick i dag brev från Ella Kimball, Anne, och hon
bjuder oss båda att komma dit och dricka te i morgon eftermid-
dag för att få råka hennes kusin Irene Trent från staden. Men vi
kunna inte få låna någon av våra hästar, för att de äro i arbete
hela dagen, och er pony har ju ont i benet . . . Därför kan det
väl inte bli någonting utav?
— Varför kunna vi inte gå? tyckte Anne. — Om vi gå raka
vägen genom skogen, så komma vi fram på landsvägen till västra
Orafton alls inte långt från Kimballs ställe. Jag gick den ginvä-
gen i fjor vintras och hittar mycket bra. Det är inte många kilo-
meter, och vi behöva då inte gå hem, för Oliver Kimball skjutsar
oss säkert. Han blir bara glad att få komma ut litet, för han slår
sig ut för Carrie Sloane, och hans pappa lånar honom nästan ald-
rig någon häst, så att han kan komma fram och hälsa på . . .
Det gjordes följaktligen upp, att flickorna skulle gå till fots,
och eftermiddagen därpå begåvo de sig i väg, till en början föl-
jande De älskandes stråt. Därifrån ledde en gångstig rakt in i hjär-
tat av de vidsträckta skogarna av bok och lönn. Deras lövverk
brann nu i de underbaraste skiftningar av eldrött och guld, och
purpurfärgad skymning rådde inne i deras tysta djup.
— Tycker du inte det är som om året hölle på att bedja
inne i en ofantlig domkyrka, full med milt, färgat ljus? sade Anne
drömmande. — Det är knappast rätt att gå så fort härigenom . . .
Mig förefaller det lika vanvördigt som att springa inne i en kyrka.
— Ja, men vi måste raska på i alla fall, sade . Diana med en
blick på sin klocka. — Vi ha minsann ändå beräknat tiden bra
nog knapp . . .
— Då ska jag skynda på mina steg, men begär inte att jag
ska prata, sade Anne och ökade på farten. — Nu vill jag i fulla
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
