Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Farbror Abes oväder.
sin stora flata vagn och drev på sina gråliar, så att de galop-
perade allt vad de orkade. Utanför skolhuset höll han häftigt
in dem.
— Det tycks, som om farbror Abe för en gång i sitt liv
skulle få rätt, Anne, ropade han. — Hans oväder kommer till
och med en smula i förtid. Har du någonsin sett make till
moln? Hör på, alla ni småttingar, som skola åt mitt håll, äntra
upp på vagnen, så få ni åka. Ni, som ska at andra hållet, kila
allt vad tygena håller till postkontoret, om ni ha mer än en kvarts
timmes väg hem, och stanna där, tills skuren är över.
Anne tog Davy och Dora vid handen och flög utför backen,
framåt Björkstigen, förbi Violernas dal och Pil, pil, susa! - så
fort som tvillingarnas tjocka ben kunde kila. De nådde Grön-
kulla ej ett ögonblick för tidigt, och i dörren stötte de på Ma-
rilla, som föst sina ankor och kycklingar in under tak. När de
störtade in i köket, tycktes dagsljuset försvinna, liksom utblåst av
någon mäktig andedräkt; det förskräckliga molnet rullade över
solen, och ett mörker, så tätt som en höstskymning, föll över
världen. 1 samma ögonblick skar en bländande blixt molnet,
följd av en dundrande skräll, haglet öste ned med fruktansvärd
kraft och plånade med sina vita virvlar alldeles ut landskapet.
Genom stormens tjut och hagelskurens smattrande trängde
rasslet av avslitna grenar, som slogo mot huset, och det skarpa
klirrandet av sönderkrossat glas. På tre minuter var varenda ruta
i fönstren mot väster och norr slagen i skärvor, och haglet stör-
tade in genom alla öppningar, betäckande golvet med sina runda,
islupna kulor, av vilka de största voro stora som hönsägg.
1 tre kvarts timme rasade ovädret med oförminskad häftighet,
och ingen, som var med därom, glömde det någonsin. Marilla,
som för en enda gång i sitt liv miste självbehärskningen av ren
förskräckelse, låg på knä vid sin gungstol i en vrå av köket,
pustande och snyftande mellan de bedövande åskskrällarna. Anne,
blek som ett lakan, hade släpat soffan bort från fönsterna och
satt på den med en tvilling på vardera sidan om sig. Vid den
första skrällen hade Davy tjutit: — Anne, Anne, är detta yttersta
dagen? Anne, Anne, det har aldrig varit min mening att vara
stygg . . .
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
