Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avonlea upplever en skandal.
och hon stod inte ut med att höra på Ingefäras fula ord . . . Jag
var fästad vid fågeln för min bror sjömannens skull. Min bror
sjömannen och jag ha hållit ihop fran det vi voro sma, och när
han låg på sitt yttersta, skickade han Ingefära till mig. Jag kunde
aldrig begripa, hur någon kunde ondgöra sig över att fågeln svor.
Jag tycker mycket illa om, när en människa svär och har fula ord,
men en papegoja, som bara upprepar vad hon hört, utan att be-
gripa mera därav än om det vore kinesiska — den kan man väl
ursäkta. Men inte kunde Emily göra det, tycker nå’n det! . . .
Fruntimmer kunna inte tänka redigt. Hon försökte vänja Ingefära
av med att svära, men det lyckadas hon inte bättre med än när
hon skulle lära mig att tala ett vårdat språk ... Det nästan såg
ut som ju mer hon försökte, desto värre blev Ingefära, precis
som jag.
Så fortgick det, och bägge två blevo vi allt gnatigare, tills
den sista droppen kom . . . Emily bjöd våran pastor och hans
fru på te, och de hade hos sig en annan pastor med sin fru.
Jag lovade sätta undan Ingefära på någon säker plats, där ingen
kunde höra henne — Emily ville inte röra vid hennes bur ens
med en silvertång — och det var min mening att göra det, för
jag ville visst inte att pastorsherrskaperna skulle få höra någon-
ting anstötligt i mitt hus. Men jag glömde rakt bort det —
Emily bråkade så med mig om ren stärkkrage och hur jag bäst
skulle lägga mina ord, att det var sannerligen ingen under . . .
Jag tänkte inte en tanke på den fattiga papegojan, förrän vi satte
oss ned för att äta kväll. Precist som pastorn numro ett var i
färd med att läsa bordsbönen, hov Ingefära, som satt på veran-
dan utanför matsalsfönstret, upp sin röst. Kalkontuppen hade
kommit in på gården, och honom tålde inte Ingefära se, ska jag
säga . . . Och den gången överträffade hon sig själv.
Du skrattar, Anne, och jag nekar inte till, att jag längre
fram har fnittrat åt det själv, men den gången kände jag mig
nästan lika skamsen som Emily. Jag gick ut och bar Ingefära
ned i lagår’n. Inte åt jag kvällsvarden med så värst stor aptit.
Jag såg på Emilys uppsyn, och det drog ihop sig till oväder över
Ingefära och mig . . . När gästerna gått, begav jag mig ut i be-
teshagen, och på vägen funderade jag. Jag tyckte det var synd
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
