- Project Runeberg -  Vår vän Anne /
211

(1910) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Avonlea upplever en skandal.
om Emily och liksom kände med mig, att jag borde ha varit
snällare mot’na; för resten så undrade jag, om di kyrkliga herr-
skaperna skulle tro, att Ingefära lärt sitt ordförråd av mig . . .
Hur det nu var, så fattade jag det beslutet, att Ingefära skulle på
ett plågfritt sätt förpassas till andra rymder, och när jag drivit
hem korna, gick jag in för att säga det åt Emily. Men där fanns
ingen Emily- — däremot låg det på bordet ett brev, precis som
det brukar gå till i romanerna . . . Emily skrev, att jag fick välja
mellan henne och Ingefära; hon hade farit hem till sig, och där
skulle hon stanna kvar, tills jag kom och sa’ henne, att jag hade
vridit nacken av papegojan.
Då blev jag tindrande arg, Anne, och sa’, att om hon vän-
tade på det, så fick hon allt stanna borta till domedag . . . Jag
packade in hennes grejor och skickade dem efter henne. Hu,
vad folk pratade — Scottsford ä’ nästan lika stor skvallerhåla som
Avonlea — och alla människor höllo med Emily. Desto ilsknare
blev jag, och jag förstod snart, att jag måste flytta från orten,
annars skulle jag aldrig få någon levande ro. Så tänkte jag, att
jag kunde ju flytta hit — jag hade varit här, när jag var pojke,
och trivdes bra. Ja, så kom jag hit, och så var det inte mera.
Jag har aldrig hört ett ord från eller om Emily, förrän jag
kom hem från trädan i lördags och fann henne liggande på knä
och skurande golvet. Men den första ordentliga middag jag fått,
se’n jag skildes från henne, stod också färdig på bordet ... Så
sa’ hon, att först skulle jag äta, och se’n skulle vi talas vid —
och därav drog jag den slutsatsen, att Emily ändå hämtat några
nyttiga lärdomar ... Nu är hon här, och hon ämnar stanna — Inge-
fära är ju död, och Avonlea är inte en så’n småstadshåla som hon
trodde. Där komma hon och fru Lynde. Nej, gå inte, Anne!
Stanna kvar och bekanta dig med Emily! Hon fattade genast
tycke för dig i lördags — frågade, vem den där stiliga rödhåriga
flickan var i gården här närmast.
Fru Harrison välkomnade Anne på det hjärtligaste och bad
henne för all del stanna till kväll.
— James A. har berättat mig allting om er och om hur
snäll ni har varit, bakat tårtor åt honom och annat i den vägen,
sade hon. — Jag vill så snart som möjligt bli bekant med alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:03:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varvananne/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free