Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där vägen kröker.
nog. De äro alla duktiga och skötsamma barn, likna på pricken
sin mor. En god mor — en god kvinna . . .
Sedan hade han fallit i slummer. Och morgonen därpå,
just som den vita gryningen långsamt höjde sig över de spetsiga
furorna i dalgången, kom Marilla sakta in på östra gavelrummet
och väckte Anne.
— Anne, Thomas Lynde har fått sluta — deras drängpojke
var nyss här med bud. Jag går medsamma ned till Rachel.
Dagen efter Thomas Lyndes begravning gick Marilla om-
kring på Grönkulla och såg märkvärdigt tankfull ut. Då och då
såg hon på Anne och tycktes på vippen att säga någonting -
men så ruskade hon på huvudet och knep ihop läpparna. Efter
kvällsvarden gick hon ned för att hälsa på fru Rachel, och när
hon kommit tillbaka, gick hon upp på östra gavelrummet, där
Anne satt och rättade skolbarnens skrivövningar.
— Hur står det till med fru Lynde i kväll? frågade Anne.
— Åjo, bra nog — hon känner sig mycket mera lugn och
samlad, svarade Marilla och satte sig ned på Annes säng — ett
beteende, som angav, att den talande var ett offer för någon mera
ovanlig själsrörelse. Enligt Marillas oskrivna sedelag med avse-
ende på husliga ting var det en oförlåtlig förbrytelse att sätta sig
på en bäddad säng. — Men hon är mycket ensam. Eliza måste
resa hem i dag — hennes son är inte kry, och hon kände, att
hon inte kunde stanna kvar längre.
— När jag har slutat de här skrivövningarna, ska jag springa
ned och prata en stund med fru Lynde, sade Anne. — Jag hade
ämnat försöka mig på en latinsk stil i afton, men det får vara
så länge.
— Gilbert Blythe ska väl fara till högskolan i höst, för-
modar jag, sade Marilla en smula oförberett. — Hur skulle du
tycka om att få fara med, Anne?
Anne såg förvånad upp.
— Det skulle jag förstås tycka mycket om, Marilla. Men
det går inte för sig.
— Jag tror ändå det skulle kunna gå för sig. Jag har
alltid känt på mig, att du borde fara . . . Det har ändå legat
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
