Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En eftermiddag i Ekostugan.
hem, sa’ hon, att för framtiden fick det stå till med tråkiga skyl-
dighetsvisiter. »Ensamheten är ändå det bästa, Charlotta», säger
hon till mig, »och nu ämnar jag aldrig mera lämna mina egna
landamären. Mina släktingar ha föresatt sig att göra mig till en
gammal gumma, och det mår jag inte bra utav» . . . Just så sa’
hon, fröken, »det mår jag inte bra utav». Därför tycker jag inte
det är någon idé med att söka övertala henne att fara bort och
hälsa på släktingar.
— Nej, vi få lov att hitta på någonting annat, avgjorde
Anne och lade det sista möjliga smultronet ovanpå den klarröda
»rågan» i sin mugg. — Så fort jag får ledigt från skolan, ska
jag komma hit och stanna hos er en hel vecka. Då ska vi vandra
ut i skogen och ta mat med oss varenda dag och låtsa allt möjligt
roligt, så få vi väl se, om vi inte ska kunna pigga upp vår lilla
fröken Lavendel.
— Det ska fröken få se blir utmärkt, utbrast Charlotta den
Fjärde i stor förtjusning.
Hon var glad för sin frökens skull och även för sin egen.
Om hon finge på sig en hel vecka att ständigt studera Anne,
skulle hon säkert lära sig att föra sig och uppträda precis som
hon . . .
När flickorna återvände till Ekostugan, funno de, att fröken
Lavendel och Paul hade burit det lilla fyrkantiga köksbordet ut i
trädgården och dukat fram hela teserveringen. Ingenting kunde
smaka härligare än denna efterrätt av nyplockade smultron med
tjock grädde, där man satt under en hög blå himmel, översållad
med små dunlätta molntappar, medan det susade och viskade inne
i skogens skuggor, som småningom föllo allt längre.
Efter teet hjälpte Anne Charlotta att diska porslinet i köket,
medan fröken Lavendel satt på stenbänken med Paul och lät honom
berätta om sina klippmänniskor. Ack, fröken Lavendel förstod
konsten att höra på — men rätt som det var tyckte sig ändå
Paul förinärka, att hon plötsligt förlorat intresset för tvilling-
sjömännen.
— Varför ser fröken så där på mig? fragade han allvarligt.
— Hur ser, Paul?
- Alldeles som om fröken såge rätt igenom mig på någon
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
