Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsen kommer till det förtrollade slottet.
hela dagen här i trädgården — och jag leker med honom. Vi
leka kurra gömma och tag-fatt, och prata med ekot. Och jag-
berättar sagor för honom. Och när kvällen börjar skymma —
— Jag vet, avbröt Paul ivrigt. — Han kommer och sitter
bredvid er — så här — för är han tolv år gammal, är han na-
turligtvis för stor att klättra upp i ert knä — men ni lägger ändå
armarna omkring honom och håller honom intill er och vilar er
kind mot hans huvud — ja, precis så ska det vara . . . Ack,
fröken Lavendel förstår . . .
Anne fann dem båda sittande tillsamman, när hon kom ut
ur stugan, och någonting i fröken Lavendels ansikte gjorde, att
hon fann det mycket svårt att mana till uppbrott.
— Jag är rädd vi måste gå, Paul, om vi vilja vara hemma,
innan det blir mörkt. Fröken Lavendel, nu med det första ämnar
jag bjuda mig själv hit till Ekostugan på en hel vecka.
— Kommer du för att stanna en vecka, så behåller jag dig
i två, hotade fröken Lavendel.
XXVII
Prinsen kommer till det förtrollade slottet.
Skolans sista dag bröt in och gick förbi. Det hölls en ut-
märkt årsexamen, och Annes lärjungar redde sig förtiäffligt. På
den högtidliga avslutningen gåvo de henne en fint textad adress
och en skrivportfölj. Alla de närvarande flickorna och fruarna
gräto, och somliga av pojkarna förebråddes också längre fiam föi
att ha »lipat», ehuru de alltid manligt förnekade detta.
Tre mammor vandrade hem tillsamman och resonnerade om
både ett och annat.
— Det är då bra ledsamt, att Anne ska sluta, när barnen
tyckas vara så fästade vid henne, sade fru Sloane och suckade.
Men hon hade för vana att sucka, även sedan hon yttrat någonting
skämtsamt. Plötsligt kom hon ihåg sig och sade:
— Men naturligtvis veta vi alla, att vi få en utmäikt lära-
rinna även nästa år.
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
