Och nu: gå!
*
Ett värdshusrum på Blå Duvan. Högt panelade väggar med kannor och krus på panelerna. Väggfasta bänkar med hyenden och bonader. I fonden ett hörntorn med blommor och fågelburar. Lampetter på silverplåtar på väggarne med vaxljus; kandelabrar på bordet. Fruktskålar, vinkannor, bägare, glas; tärningar och kort; en luta.
Det är natt; PRINS ERIK och GÖRAN PERSSON sitta vid bordet bleka och medtagna, men dricka icke mer.
PRINS ERIK.
Du vill hem att sova, Göran; och jag föredrar att drömma vaken. Att gå och lägga sig, det är som att gå till döden för mig: svepas i linlakan och sträcka ut sig i en avlångt fyrkantig säng som i en likkista; och så har man besväret att själv tvätta sitt lik och läsa jordfästningsbönen!
GÖRAN PERSSON.
Är du rädd för döden då, prins?
PRINS ERIK.
Ja, som barnen äro rädda för att gå och lägga sig, och jag kommer nog att skrika som de. Bara jag visste vad döden var.
GÖRAN PERSSON.
Somliga säger att det är en sömn, andra att det är ett uppvaknande, men ingen vet något bestämt!
PRINS ERIK.
Hur skulle man kunna veta något om det andra, då men icke vet något om det här livet?
GÖRAN PERSSON.
Ja, vad är detta livet?
PRINS ERIK.
Jag tycker det är ett enda dårhus. - Tänk bara på min genomkloka, sunda, bondförståndiga far! Bär han sig icke åt som en dåre! Han befriar landet från utländingen och så tar han huvet av befriarne; han befriar landet från utländingar och så drar han in utländingar och sätter dem, Peutinger och Norman, överst över alla rikets herrar och myndigheter; han är galen! - Så skulle han befria kyrkan från människofunder, och så påbjuder han nya funder vid livsstraff! - Denna frihetshjälte är den största tyrann som lever; denna tyrann är den största befriarhjälte som lever! - Kan du tänka dig att han ville förbjuda mig gå hit i afton; och när jag gick ändå, kastade han sin ungerska stålhammare efter mig, som guden Tor kastar sin efter trollen. Det var på ett hår han slagit ihjäl mig - som de påstår - det kanske du inte hört, att han slagit ihjäl min mor!
GÖRAN PERSSON
lystrar.
Nej, kors, det har jag aldrig hört!
PRINS ERIK.
Jo! Och det förstår jag, det finner jag stort! Att känna sig stå över mänskliga fördomar, att döda det som står i vägen och trampa sig fram över de andra. Vet du, ibland när han kommer i sin stora filthatt och blå kappan och bär sitt vildsvinsspjut som käpp, då tror jag det är guden Oden själv. När han då är vred uppe i översta stockverket så påstår folket att de känner det ända ner i källaren, alldeles som när åskan går. Men jag är inte rädd för honom, och därför hatar han mig; men han har respekt för mig på samma gång!
GÖRAN PERSSON ler tvivlande.
PRINS ERIK.
Du ler, du! - Haha! Det är därför att du inte har respekt för någonting! Inte ens för dig själv!
GÖRAN PERSSON.
Det allra minst!
PRINS ERIK.
Är du ett sådant as då?
GÖRAN PERSSON.
Efter alla säger det, så måste jag ju tro det?
PRINS ERIK
återknyter sin förra tanke.
- - - Och... Denna tanke förföljer mig... Jag tycker han liknar den gamle Oden, sade jag. Oden som kommer igen och skövlar de kristnes tempel liksom de en gång plundrade hans... Du skulle ha sett igår hos Herman Israel hur de vägde och räknade kyrkoskatterna, det var hemskt... Och vet du att han har lycka med sig i allt; seglar han, får han god vind; jagar han, får han opp; fiskar han, så tar det; dobblar han, så vinner han. - De säger också, att han är född med segerhuva - - -
GÖRAN PERSSON.
Det är en högst ovanlig man.
PRINS ERIK.
Du känner inte unga Jakob, Herman Israels son; - han hade lovat att komma hit i afton. - Han är något lillgammal, men han har sunda tankar i ett och annat, och jag beundrar honom för åtskilliga egenskaper, sannolikt emedan jag saknar dem!
GÖRAN PERSSON.
Jaså!
PRINS ERIK.
För övrigt är det nog en ryslig lymmel som fadren!
GÖRAN PERSSON.
Då skall det fägna mig att göra hans bekantskap.
PRINS ERIK.
Därför att han är en lymmel? - Haha!
GÖRAN PERSSON.
Trots det!
AGDA
in från vänster.
Prinsen kallade på mig?
PRINS ERIK.
Nej, men du är alltid välkommen! Sitt ner här!
AGDA.
Det är för stor ära för mig.
PRINS ERIK.
Det är visst och sant!
AGDA.
Därför går jag innan jag förlorar - äran.
PRINS ERIK.
Mygga; sticks du?
AGDA.
Nej, I kände det så, allenast. Jag är nog oförståndig och ringa för att våga stöta stora herrar som I, furste!
PRINS ERIK.
Bra! Mycket bra! Kom och tala lite mer.
AGDA.
Om Ers Nåd befaller, så måste jag ju tala, men...
PRINS ERIK.
Giv mig din kärlek, som jag så länge tiggt om!
AGDA.
Man kan icke giva vad man icke äger.
PRINS ERIK.
Eheu!
AGDA.
Jag äger ingen kärlek till Ers Nåd, och kan därför ingen giva.
PRINS ERIK.
Diantre! - Skänk mig din gunst då!
AGDA.
Sin gunst skänker man ej; den säljer man!
PRINS ERIK.
Nej, hör på den; det är som själve Jakob den vise skulle filosofera. Till Göran. Har du hört maken?
GÖRAN PERSSON.
Ack, sånt där snack lär sig alla slinkor av sina amurer!
PRINS ERIK.
Du får icke säga så; denna flicka har vunnit mitt hjärta!
GÖRAN PERSSON.
Men någon annan har vunnit hennes.
PRINS ERIK.
Hur vet du det?
GÖRAN PERSSON.
Det hörs ju genast, såvida det icke syns!
PRINS ERIK.
Tror du på kärleken?
GÖRAN PERSSON.
På dess tillvaro tror jag, men på dess beständighet icke.
PRINS ERIK.
Hur skall man vinna en kvinnas kärlek?
GÖRAN PERSSON.
Man behöver bara vara "den rätta", ingenting annat. Men är man inte det, så kan man aldrig bli det!
PRINS ERIK.
Det är mig en gåta!
GÖRAN PERSSON.
Det är en av de stora gåtorna!
PRINS ERIK.
Vem tror du är min rival?
GÖRAN PERSSON.
En handelskontorist, en vaktknekt eller en rik hästprånglare.
PRINS ERIK.
Och jag som icke rädes kasta min näsduk åt jungfru-dronningen, Britanniens stolta härskarinna!
GÖRAN PERSSON.
Så är det! likafullt!
PRINS ERIK.
Men Agda kanske är blygsam... vågar icke tro på mina känslors allvar.
GÖRAN PERSSON.
Det tror jag däremot inte!
Buller utanför fonddörren.
PRINS JOHAN
in.
Tillgiv, min herr broder, att jag intränger på denna sena timme, men herr fader sänder mig av kärlig omtanka om herr broders...
PRINS ERIK.
Jöns! mycket fortare och kortare, ellert också sitt ner och tag en pokal i skiljetecknen! Summa: gubben vill att jag skall hem och lägga mig. Svar: tronföljaren bestämmer över sin sovtid.
PRINS JOHAN.
Det svaret vill jag icke överbringa, hälst herr broders ohörsamhet i detta fall kan hava ledsamma följder.
PRINS ERIK.
Vill inte hertigen sitta ner och ta en bägare?
PRINS JOHAN.
Tack, kronprins, men jag vill icke göra min fader sorg!
PRINS ERIK.
Kors så allvarligt det låter!
PRINS JOHAN.
Ja, det är mycket allvarligt; fader har stora och nya bekymmer, emedan oro förspörjes i södra provinserna, särskilt Småland, och som det är möjligt att konungen måste lämna sin huvudstad, räknar han på tronföljarens bistånd vid regeringsärendenas skötande.
PRINS ERIK.
Hälften är lögn, förstås, och regeringen är det så många om ändå! - Gå i frid, broder; jag kommer när jag kommer!
PRINS JOHAN.
Min plikt är fylld, och jag beklagar endast att jag har så litet herr broders öra; hans hjärta har jag allsintet. Går.
PRINS ERIK
till Göran Persson.
Blir du slug på den pojken?
GÖRAN PERSSON.
Nej.
PRINS ERIK.
Tror han själv på sina kanslistilspredikningar?
GÖRAN PERSSON.
Det är just det värsta att han tror på't. - Vanliga skurkar som jag och du, vilka icke tro på någonting, vi kunna icke få sådana ord över tandgårdarna, och därför lura vi ingen!
PRINS ERIK.
Du är ett as, Göran!
GÖRAN PERSSON.
Ja!
PRINS ERIK.
Finns det intet gott hos dig?
GÖRAN PERSSON.
Inte ett spår! För resten: vad är gott?
Paus.
Min mor sade alltid att jag skulle sluta i galgen; tror du att ens öde är förutbestämt?
PRINS ERIK.
Ja, så påstår Mäster Dionysius, som är calvinist, och han bevisar det med den heliga skrift att nådavalet ej beror av människan själv!
GÖRAN PERSSON.
Låt gå för galgen då! Det är den nåd man valt åt mig!
PRINS ERIK.
Tänk, att den där Jakob att jag är född till olycka och det säger far också, när han är ond. Var tror du jag kommer att sluta?
GÖRAN PERSSON.
Är det inte den helige Augustinus som först påstått, att den som är slagen till en slant, han blir aldrig en daler?
PRINS ERIK.
Jo, det är det! Men inte ha vi druckit så mycket att vi behöva disputera i teologin; här har disputerats i en mansålder så att alla profeterna ligga i håret på varann, och Luther själv har refuterat Augustinus, men Calvin har refuterat Luther och Zwingli Calvin och Johan av Leyden refuterat allesammans, så nu har man riktigt reda på det.
GÖRAN PERSSON.
Ja, det är bara skoj alltihop, och hade inte det här skojet varit, så vore jag aldrig född.
PRINS ERIK.
Hur menar du?
GÖRAN PERSSON.
Det vet du väl att min far var munk, och när klostren stängdes gick han åstad och gifte sig. Jag är således född i mened och tidelag, alldenstund herr fader bröt sin ed och ingick olovlig beblandelse med ett orent får.
PRINS ERIK.
Du är ett as, Göran.
GÖRAN PERSSON.
Har jag någon enda gång förnekat det?
PRINS ERIK.
Det finns dock gränser...
GÖRAN PERSSON.
Var?
PRINS ERIK.
Här och där! Den medfödda känslan för det passande brukar angiva - den ungefärliga gränsen.
GÖRAN PERSSON.
Svärmar du, svärmare?
PRINS ERIK.
Akta dig! Det givs gränser även för vänskapen...
GÖRAN PERSSON.
Nej; ty min är gränslös!
JAKOB ISRAEL införes av AGDA, vars hand han trycker.
PRINS ERIK
reser sig.
Där är du Jakob, äntligen! Du har låtit vänta på dig, och just nu längtade jag efter dig.
JAKOB ISRAEL.
Förlåt, min prins, men jag hade tunga tankar, som jag icke ville införa i ett glatt samkväm.
PRINS ERIK.
Vi äro djävulskt glada, Göran och jag - Detta är nämligen Göran Persson, min sekreterare och vän; en ytterst upplyst och habil man, för övrigt ett komplett as, som synes av hans rysliga uppsyn och falska ögon.
GÖRAN PERSSON.
Till er tjänst, nådige herre!
PRINS ERIK.
Sitt ner, Jakob, och filosofera med oss! Jag hade visserligen bjudit dig på sköna kvinnor, men vi ha bara en här, och hon är engagerad.
JAKOB ISRAEL
Upprörd.
Vad menas med - engagerad?
PRINS ERIK.
Att hon skänkt bort sitt hjärta, så att det icke är värt du gräver i barmen...
JAKOB ISRAEL.
Är det Agda här är fråga om?
PRINS ERIK.
Känner du Agda på Dygden? Som förklarat att hon icke skänker sin gunst, men väl säljer den?
AGDA.
Å Gud, Gud, det har jag aldrig, aldrig menat!
JAKOB ISRAEL.
Det kan hon icke ha menat!
PRINS ERIK.
Hon har sagt det!
JAKOB ISRAEL.
Det måste vara lögn!
PRINS ERIK
med handen på värjan.
Vet du hut!
GÖRAN PERSSON.
Detta är ett kroggräl in optima forma! Orden i fråga ha fällts ungefär så, men uppfattats i en icke åsyftad mening!
PRINS ERIK
till Göran.
Skälm, står du mig emot?
GÖRAN PERSSON.
Go' vänner... hör...
PRINS ERIK.
För en slinka, mot sin herre?
JAKOB ISRAEL.
Det är ingen slinka...
AGDA.
Tack, Jakob; säg, säg hur det är...
PRINS ERIK.
Jaså, det är något... Se där! Till göran Persson. Och du träder upp till oskuldens försvar.
Sticker efter Göran Persson, som viker undan.
GÖRAN PERSSON.
Alltid skall han sticka efter mig när någon annan bär sig dumt åt! Håll, för fanen!
PRINS ERIK
till Jakob Israel.
Och där är rivalen! Hahaha! En sådan! Ventre Saint-Gris!
Utom sig; faller ner på en stol epileptisk.
JAKOB ISRAEL
håller Agdas hand.
Prins! I hedrade mig en gång med er vänskap,som jag icke kunde besvara med annat än medlidande; jag ville icke vara falsk och bad att få gå...
PRINS ERIK
rusar upp.
Gå, gå för satan...
JAKOB ISRAEL.
Ja; jag går, men I skall veta vad mellan mig och Agda är: Det är något som I aldrig kommer att förstå, ty I förstår endast hat och kan därför aldrig vinna kärlek...
PRINS ERIK.
Diantre! Jag som har jungfru-dronningen, Britanniens stolta mö för mina fötter, när jag vill... haha! haha!