- Project Runeberg -  Gustav Vasa /
Akt II: Hanseatkontoret; På Blå Duvan

Author: August Strindberg - Tema: Renaissance and Reformation
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

AKT II

Hos Herman Israel. Stort rum; väggarne bestå av skåp. Dörr i fonden; dörrar till höger och vänster; få och små fönster. Spis till vänster. Ett stort bord mitt på golvet med karmstolar. Lübecks vapen i svart, rött och silver över dörren och spisen.
Till höger en pulpet med skrivdon och en vågskål. Hyllor med varupackor här och där.
En skåpdörr står öppen; men ser kyrkokärl av guld och silver.
MARCUS vid pulpeten väger pjäserna; DAVID skriver opp.

MARCUS.
Ett krucifix av silver, förgyllt; väger tjugofyra lod!

DAVID
skriver.
Tjugofyra lod!

MARCUS.
Item: en monstrans av guld... en riktig huggare! - Väger... låt mig se... jaså den är ihålig... och har bly i foten... Sätt ett frågetecken!

DAVID.
Ett frågetecken va det!

MARCUS.
En patén av silver... det vete fan!
Biter i pjäsen.
Smakar koppar åtminstone... sätt: bättre vit metall!

DAVID.
Bättre vit metall! - Tror du bönderna lura oss?

MARCUS.
Oss? Oss lurar ingen!

DAVID.
Säg inte det, du! Nigels Bröms, guldsmen, påstår att bönhasar från Holland tåga genom landet och sälja kyrkkärl med flärd i, troligen avsedda att bytas ut mot äkta vara.

MARCUS.
Det får man ta igen på klockorna, som lära enligt gamla traditioner hålla mycket silver!

DAVID.
Klockorna, ja; de skulle gå till Lübeck, men de gå till kungliga styckgjuteriet för att bli kärrebössor och bombarder.

MARCUS.
Det förljudes, ja! Men det skulle dalmasarne veta, så kom de nog nerdansande över Långheden.

DAVID.
Å, den dansen är väl till ända nu, efter sista höstslakten ijåns!

MARCUS.
Nej, slut är den inte så länge de två argaste bovarne gå lösa...

DAVID.
Du menar Måns Nilsson i Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan, som gå här i stan och spånslå under väntan på företräde hos konungen?

MARCUS.
Ja, dem menar jag!

DAVID.
Bovar är väl för mycket sagt och vår patron Israel tyckes värdera deras personer!

MARCUS.
Hör du David; glöm ej en Hanseats första plikt och sista: tystlåtenhet! - Och tänk på alla pratsjuka unga bokhållare, som försvunnit genom vattenportar och källargluggar! Tänk på det!

DAVID.
Skall försöka, fastän det synes vara tid för Hansan att själv tänka på den stora tystnaden.

Paus.

MARCUS.
Vet du var patronen befinner sig?

DAVID.
Han är väl hos konungen och inventerar Eskils gemak.

JAKOB ISRAEL
in; det är Herman Israels son, en yngling, rikt klädd, med en bollspels-rakett i handen; bandage om pannan.
Är far här?

MARCUS.
Nej, herr Jakob; patronen är nog uppe hos kungen!

JAKOB ISRAEL.
Då sätter jag mig ner så länge. - Skriven I, jag skall icke störa.
Sätter sig vid stora bordet.

PRINS ERIK
in; något äldre än Jakob Israel.
Jakob, varför gick du ifrån mig?

JAKOB ISRAEL.
Jag var trött av leken.

PRINS ERIK.
Det tror jag icke var skälet; någon förolämpade dig, någon som icke är din vän.

JAKOB ISRAEL.
Nej, prins Erik, ingen sårade mig; men jag har fått så för mig att jag icke skall vistas på hovet!

PRINS ERIK.
Jakob, min vän, varför upphör du att nämna din skolkamrat du? Varför dessa främmande blickar... Giv mig din hand! Icke? - Jag, ensam, övergiven sedan min mor dog; jag, hatad av min styvmor, av min far och av min halvbror, jag tigger om den vänskap du en gång givit mig och nu tager åter!

JAKOB ISRAEL.
Nej, Erik, jag tager icke åter, men vi få icke vara vänner. Att vi som ynglingar knutit vänskapsband genom den medkänsla gemensamma lidanden alstrat, har de gamle hittills översett och fördragit men nu, då du står i begrepp att äkta en utländsk furstinna och tillträda ett hertigdöme, har man funnit statsskäl för att skilja oss åt.

PRINS ERIK.
Dina ord falla så konstlat som om du ville dölja dina tankar, men dina känslor kan du icke kachera...

JAKOB ISRAEL.
Förlåt, Erik, men detta samtal borde föras på annan plats än här...

PRINS ERIK.
Du menar för den där köpenskapens skull, liksom om den vore på något vis nedsättande för den ena eller andra parten. För mig är den likgiltig, ehuru jag finner säljaren mera fördomsfri än köparen!

JAKOB ISRAEL
antyder med en gest närvaron av bokhållarne.

PRINS ERIK.
Ack, låt dem höra't; Marcus och jag är gamla goda vänner och vi råkades på Blå Duvan i natt.

JAKOB ISRAEL.
Fy! Varför går prinsen på sådana dåliga ställen?

PRINS ERIK.
Vart skall jag eljes gå! Hemma har jag ingen att tala vid, och för övrigt tycker jag mänskorna äro lika goda eller dåliga överallt, dock föredrar jag så kallat dåligt sällskap. - Känner du Jon Andersson?

JAKOB ISRAEL
förlägen.
Nej, jag har aldrig hört talas om honom. Vem är det?

MARCUS och DAVID gå ut helt tyst, till vänster.

PRINS ERIK.
Det är en smålänning som har mycket sunda tankar. - Behöver du bandaget ännu om pannan?

JAKOB ISRAEL.
Tror du jag bär det som prydnad? eller som ett minne av stadens pöbel?

PRINS ERIK.
Du skall icke vara hätsk på det goda folket därför att en slyngel förgått sig.

JAKOB ISRAEL.
Jag är icke så, kära du, och jag vet mycket väl vad en främling har att vänta i fiendeland. Kommer du till Lübeck skall du se hur man kastar sten på svensken!

PRINS ERIK.
Tänk vad du är lik Göran Persson; känner du honom?

JAKOB ISRAEL.
Nej!

PRINS ERIK.
Jo, han har samma sätt att se sakerna som du.

JAKOB ISRAEL.
Hur så?

PRINS ERIK.
Han tycker alla parter har rätt och att allt som sker är juste! Det ligger något så sunt och så upplyst i hand världsåskådning; men därför hatar min fader honom...

JAKOB ISRAEL.
Du skall inte säga ont om din far; det låter så illa! Ja förlåt!

PRINS ERIK.
Men när han uppför sig illa, så må man väl få säga det. För resten hatar jag honom!

JAKOB ISRAEL.
Säg inte så, säg inte så! Din konungslige fader är så oändligt stor att du icke kan fatta hans storhet...

PRINS ERIK.
Det ser ut så bara, jag vet det! Kan du tänka dig, i går aftons nalkades han mig och lade armen på min axel - för första gången i mitt liv - och som jag levat i den tron att jag bara nådde honom till höften, så fann jag till min förvåning att jag var lika lång som han. Men när jag igen såg honom på avstånd växte han och blev till en jätte.

JAKOB ISRAEL.
Det är han också; och han liknar en av Buonarrotis profeter... jag tror Jesajas! Och i sanning, Gud, den högste, är med honom.

PRINS ERIK.
Tror du på Gud, du?

JAKOB ISRAEL.
Fy! fy! Skäm dig!

PRINS ERIK.
Jaa; vad skall man tro i dessa tider, då konung och präster förfölja de troende och skända allt vad heligt var hållet? Och ändå ge sig ut att vara trons försvarare?

JAKOB ISRAEL.
Få vi tala om något anna! Få vi!

PRINS ERIK.
Så säger alltid kungen också när man ansätter honom, och därför hatar jag honom ytterligare! Så som han hatar mig! - Vet du det att din far var den som skaffade honom min mor från Lauenburg?

JAKOB ISRAEL.
Nej, det visste jag inte.

PRINS ERIK.
Jo; men det äktenskapet gick illa; de hatade varandra nämligen så gränslöst - och - Reser sig upprörd. - en dag såg jag huru han lyfte sin käpp mot henne - Ryter. - mot min mor; och han slog henne! - Sedan den dagen upphörde jag att vara ung - och jag förlåter honom aldrig - aldrig!

JAKOB ISRAEL
upp och tar Prins Erik i famnen.
Erik! se på mig! se på mig! - Jag har också styvmor - hon plågar mig när jag är hemma... men tyst, tyst! Kan det trösta dig att jag har det sämre, ack, mycket, mycket sämre än du, så hör det! Men tänk också, att det har en övergång, då vi ju växa ut till frihet...

PRINS ERIK.
Och du hatar icke henne?

JAKOB ISRAEL.
Den känslan rymmes icke tillsammans med den nya, som nu uppfyller hela min själ.

PRINS ERIK.
Det vill säga: du älskar?

JAKOB ISRAEL.
Vi kunna ju kalla det så... Och när din stund kommer skall du se ditt hat förvandlas eller försvinna.

PRINS ERIK.
Det vill jag se! - Men kanske du har rätt! Denna kärlekslöshet i vilken jag är född och uppfödd är bliven i min själ en brand, som förtär mig; mitt blod är förgiftat i födseln och jag tror icke något motgift finnes. - Varför går du ifrån mig?

JAKOB ISRAEL.
Emedan... emedan vi icke få vara vänner, icke kunna vara vänner.

PRINS ERIK.
Tycker du att jag är för dålig?

JAKOB ISRAEL.
Icke så! - Jag kan icke säga mer. Låtom oss gå ifrån varann. Ditt öde skall jag alltid följa med deltagande, ty du är född till olycka!

PRINS ERIK.
Varför skulle du säga det jag tänkt så ofta? Men vet du att jag även är född till att gå i vägen; jag går i vägen för min fars önskan att se Johan som konung; jag går i vägen för min fars önskan att kunna glömma den hatade tyskan; mitt tyska blod går i vägen för en rätt till svenskhet, som mitt sinne saknar, ty jag är Vasa men även Sachsen, och Lauenburg och Braunschweig. Jag är så litet svensk att det gläder mig när Lübeck, den fria riksstaden, lägger straffskatt på mitt land - och håller det förödmjukat.

JAKOB ISRAEL
fixerar honom.
Är det så, eller säger du det endast för att vara artig?

PRINS ERIK
fattar efter svärdet; lugnar sig.
Märker du hur högt jag håller av dig, då jag tillåter dig en sådan fråga? - Jo, min vän, på tyska lärde min mor mig jollra och på det språket sade jag mina aftonböner, de gamla vackra "Heil Dir Maria Mutter Gottes"... ja, det var då... då... Gråter. Fy fan! jag tror jag gråter! - Jakob, kom till Blå Duvan i afton... Där finns rhenskt vin och glada flickor! Göran skall bli med; det är en bekantskap för dig!

JAKOB ISRAEL
Kallt slugt.
Jag - skall - komma.

PRINS ERIK.
Tack min vän! Reser sig. Här ser verkligen ut som hos en pantlånare!

JAKOB ISRAEL
vasst.
Det var ursprungligen min mening.

PRINS ERIK.
Då är vi ense i den punkten, åtminstone! - Alltså: i afton. Känner du Agda?

JAKOB ISRAEL
kort.
Nej!

PRINS ERIK
räcker honom högdraget två fingrar till avsked, vilket Jakob ej låtsas märka.
Farväl! - Vart tog de små pantlånarne vägen?

JAKOB ISRAEL tiger.

PRINS ERIK
övermodigt.
Adieu med dig, Baruch! - Har du läst Baruchs bok?
Går mot fonden; klingar med kyrkkärlen i förbigåendet.
    "Vid guldets klang, när raffeln går
    och vinet gnistrar, druckna ögat glimmar,
    till glädjeflickan leda alla våta spår,
    när mörkret höljer nattens korta timmar."
Den är god, va? - Den har jag gjort! Går genom fonddörren.

HERMAN ISRAEL
in från höger.
Är du ensam?

JAKOB ISRAEL.
Ja, fader.

HERMAN ISRAEL.
Men jag hörde en röst.

JAKOB ISRAEL.
Det var tronföljarens.

HERMAN ISRAEL.
Vad ville han?

JAKOB ISRAEL.
Jag tror ej den mannen har en aning om vad han vill.

HERMAN ISRAEL.
Är han din vän?

JAKOB ISRAEL.
Ja, fader, han uppger sig vara min vän, men jag är icke hans. Men när han tror sig hedra mig med sin vänskap, smickrar han sig med att jag besvarar hans.

HERMAN ISRAEL.
Du är rysligt klok, son, för att vara så ung!

JAKOB ISRAEL.
Ånej! Det är ju elementa i levnadskonsten att man icke skall vara vän med sin fiende.

HERMAN ISRAEL.
Kan han begagnas?

JAKOB ISRAEL.
Möjligen till att gå ärenden om man nämligen håller honom i hälsosam okunnighet om huvudsaken. Eljes har jag knappast sett en tronföljare så obrukbar som denna.

HERMAN ISRAEL.
Hatar du honom?

JAKOB ISRAEL.
Nej, mitt medlidande är för stort till det, ty han är mer olycklig än han kanske förtjänar. Att han slutar illa är tämligen givet; det har han klart för sig själv och till den grad att han tycks vilja påskynda katastrofen.

HERMAN ISRAEL.
Hör du, son; länge har jag märkt att jag icke kan äga några hemligheter för dig; därför finner jag bättre att du av mig får veta allt. Sitt ner och hör på mig, medan jag går på golvet! - jag tänker endast när jag vandrar.

JAKOB ISRAEL.
Tala, fader! Jag tänker alltid!

HERMAN ISRAEL.
Du har märkt, att något stort förehaves i det fördolda... Du har nog sett, att vår fria riksstad Lübeck håller på att kämpa för sina rättigheter i Norden; jag säger rättigheter, ty med odlarens rätt som brutit vägar, handelsvägar i detta fall, äga vi fordra vederlag och profit på det arbete vi nedlagt på detta landet. Vi har lärt dem att nyttja sina produkter och med fördel byta ut dem; och vi ha befriat Sverige! Nu vill man slänga undan oss, efter att ha begagnat oss! Begagna - och slänga! - Men det finns ett större och mäktigare intresse än handeln, som tvingar Norden att hålla samman med de fria riksstäderna. - Kejsaren och påven, de äro ett; de fria riksstäderna gjorde sig först lösa från kejsaren och sedan från påven, men när nu detta landet, med vår och dess store konungs hjälp gjort detsamma, måste vi vara vänner antingen vi vilja eller ej, mot gemensamma fienden. Ända till nyss höllo vi samman, men då tog en ond ande vid Vasa och, vare sig högmod eller trötthet bedrog honom, nu vill han beträda en ny väg, som leder oss alla till fördärvet!

JAKOB ISRAEL.
Vänta litet där! - Oss alla? Säg "oss, Lübeckare", ty svenskarne skola vinna på den stråten.

HERMAN ISRAEL.
Är du på den sidan?

JAKOB ISRAEL.
Nej, det är jag icke; men jag ser var fördelen ligger för dem! Och, fader, tag icke upp strid med Vasa, ty Herrans hand leder honom - har du icke insett det?

HERMAN ISRAEL.
Tänk, att jag skulle vara så narraktig och anförtro mig till en minderårig!

JAKOB ISRAEL.
Det kan väl ej skada dina planer att i tid få se dem skärskådade från en annan synpunkt än din, och att du kan lita på mig, det vet du. Fortsätt nu!

HERMAN ISRAEL.
Nej, nu kan jag inte mer!

JAKOB ISRAEL.
Pennan går inte längre sedan udden bröts av! Bliv icke ond, så skall du få höra mer av mig!

MARCUS
in.
Den patron väntar står där ute!

JAKOB ISRAEL.
Det är väl Jon Andersson!

HERMAN ISRAEL
ger Marcus tecken att gå.
Låt honom vänta!
Till Jakob sedan Marcus gått.
Känner du honom också?

JAKOB ISRAEL.
Nej, jag har aldrig sett honom, men nu kan jag räkna ut vem han är!

HERMAN ISRAEL
häpen.
Du - kan - räkna?

JAKOB ISRAEL.
Jag adderar, det ena med det andra! - Nu när dalkarlarne äro kvästa, får man börja om med småländingarne!

HERMAN ISRAEL.
Småländingarne?

JAKOB ISRAEL.
Ja; denna Jon Andersson är från Småland, efter vad jag kan förstå; men han heter bestämt icke Jon Andersson, utan - Halvhögt. - Nils Dacke!

HERMAN ISRAEL.
Spionerar du?

JAKOB ISRAEL.
Nej, jag hör, jag ser och adderar.

HERMAN ISRAEL.
Nu bommade du i alla fall!

JAKOB ISRAEL.
Se där, nu talte du om att det är två personer, och Dacke är den osynlige, som skall synas, när kriget bryter lös.

HERMAN ISRAEL.
Jag är rädd för dig!

JAKOB ISRAEL.
Nej, far, det skall du icke, ty jag vågar intet orätt göra, ty då får jag ont!

HERMAN ISRAEL.
Tror du jag gör orätt?

JAKOB ISRAEL.
Ja, förr än jag, ty du tror icke på något, du, alldeles som prins Erik.

HERMAN ISRAEL.
Detta skall jag höra av mitt eget barn?

JAKOB ISRAEL.
Du kan få höra det av andras, senare!

MARCUS
in.
Två dalamän anhålla om företräde.

HERMAN ISRAEL.
Må de vänta!

MARCUS går.

JAKOB ISRAEL.
Det kostar dem huvudet!

HERMAN ISRAEL.
Vilka äro de, då?

JAKOB ISRAEL.
Anders Persson på Rankhyttan och Måns Nilsson i Aspeboda, som efter att förgäves begärt företräde hos konungen, nu i sin fåvitska harm vända sig till Herman Israel för att få hämnd.

HERMAN ISRAEL.
Detta vet du också?

JAKOB ISRAEL.
Utan sidovördnad, far, men hur kan du vid din ålder tro att det finns hemligheter till?

HERMAN ISRAEL.
Tiden har gått om mig; jag vet icke mer var jag är hemma!

JAKOB ISRAEL.
Där sade du sant! Och jag tror du räknat vilse om ditt företags följder!

HERMAN ISRAEL.
Det skall visa sig i sinom tid. Nu går du, ty om du ock är medveten om företaget, får du icke bli medbrotsling!

JAKOB ISRAEL.
Jag skall lyda dig, men du måste höra mig!

HERMAN ISRAEL.
Nej, du skall höra mig! - Gå till Marcus och säg, att jag väntar besöken i stora solennitetssalen; stanna du här med David och låt packa alla värdesaker i kistor, färdiga att avsändas söderut.

JAKOB ISRAEL.
Fader!

HERMAN ISRAEL.
Tyst!

JAKOB ISRAEL.
Ett enda ord: lita icke på mig, om du gör orätt!

HERMAN ISRAEL.
Lita du på mig att här i huset där jag har halsrätt, skall varje förrädare dömas och exekveras, han må ha varit min son eller icke! Först mitt land, sedan min släkt! och först och sist: min plikt!
Lägger handen på svärdet.
Och nu: gå!

*

Ett värdshusrum på Blå Duvan. Högt panelade väggar med kannor och krus på panelerna. Väggfasta bänkar med hyenden och bonader. I fonden ett hörntorn med blommor och fågelburar. Lampetter på silverplåtar på väggarne med vaxljus; kandelabrar på bordet. Fruktskålar, vinkannor, bägare, glas; tärningar och kort; en luta.
Det är natt; PRINS ERIK och GÖRAN PERSSON sitta vid bordet bleka och medtagna, men dricka icke mer.

PRINS ERIK.
Du vill hem att sova, Göran; och jag föredrar att drömma vaken. Att gå och lägga sig, det är som att gå till döden för mig: svepas i linlakan och sträcka ut sig i en avlångt fyrkantig säng som i en likkista; och så har man besväret att själv tvätta sitt lik och läsa jordfästningsbönen!

GÖRAN PERSSON.
Är du rädd för döden då, prins?

PRINS ERIK.
Ja, som barnen äro rädda för att gå och lägga sig, och jag kommer nog att skrika som de. Bara jag visste vad döden var.

GÖRAN PERSSON.
Somliga säger att det är en sömn, andra att det är ett uppvaknande, men ingen vet något bestämt!

PRINS ERIK.
Hur skulle man kunna veta något om det andra, då men icke vet något om det här livet?

GÖRAN PERSSON.
Ja, vad är detta livet?

PRINS ERIK.
Jag tycker det är ett enda dårhus. - Tänk bara på min genomkloka, sunda, bondförståndiga far! Bär han sig icke åt som en dåre! Han befriar landet från utländingen och så tar han huvet av befriarne; han befriar landet från utländingar och så drar han in utländingar och sätter dem, Peutinger och Norman, överst över alla rikets herrar och myndigheter; han är galen! - Så skulle han befria kyrkan från människofunder, och så påbjuder han nya funder vid livsstraff! - Denna frihetshjälte är den största tyrann som lever; denna tyrann är den största befriarhjälte som lever! - Kan du tänka dig att han ville förbjuda mig gå hit i afton; och när jag gick ändå, kastade han sin ungerska stålhammare efter mig, som guden Tor kastar sin efter trollen. Det var på ett hår han slagit ihjäl mig - som de påstår - det kanske du inte hört, att han slagit ihjäl min mor!

GÖRAN PERSSON
lystrar.
Nej, kors, det har jag aldrig hört!

PRINS ERIK.
Jo! Och det förstår jag, det finner jag stort! Att känna sig stå över mänskliga fördomar, att döda det som står i vägen och trampa sig fram över de andra. Vet du, ibland när han kommer i sin stora filthatt och blå kappan och bär sitt vildsvinsspjut som käpp, då tror jag det är guden Oden själv. När han då är vred uppe i översta stockverket så påstår folket att de känner det ända ner i källaren, alldeles som när åskan går. Men jag är inte rädd för honom, och därför hatar han mig; men han har respekt för mig på samma gång!

GÖRAN PERSSON ler tvivlande.

PRINS ERIK.
Du ler, du! - Haha! Det är därför att du inte har respekt för någonting! Inte ens för dig själv!

GÖRAN PERSSON.
Det allra minst!

PRINS ERIK.
Är du ett sådant as då?

GÖRAN PERSSON.
Efter alla säger det, så måste jag ju tro det?

PRINS ERIK
återknyter sin förra tanke.
- - - Och... Denna tanke förföljer mig... Jag tycker han liknar den gamle Oden, sade jag. Oden som kommer igen och skövlar de kristnes tempel liksom de en gång plundrade hans... Du skulle ha sett igår hos Herman Israel hur de vägde och räknade kyrkoskatterna, det var hemskt... Och vet du att han har lycka med sig i allt; seglar han, får han god vind; jagar han, får han opp; fiskar han, så tar det; dobblar han, så vinner han. - De säger också, att han är född med segerhuva - - -

GÖRAN PERSSON.
Det är en högst ovanlig man.

PRINS ERIK.
Du känner inte unga Jakob, Herman Israels son; - han hade lovat att komma hit i afton. - Han är något lillgammal, men han har sunda tankar i ett och annat, och jag beundrar honom för åtskilliga egenskaper, sannolikt emedan jag saknar dem!

GÖRAN PERSSON.
Jaså!

PRINS ERIK.
För övrigt är det nog en ryslig lymmel som fadren!

GÖRAN PERSSON.
Då skall det fägna mig att göra hans bekantskap.

PRINS ERIK.
Därför att han är en lymmel? - Haha!

GÖRAN PERSSON.
Trots det!

AGDA
in från vänster.
Prinsen kallade på mig?

PRINS ERIK.
Nej, men du är alltid välkommen! Sitt ner här!

AGDA.
Det är för stor ära för mig.

PRINS ERIK.
Det är visst och sant!

AGDA.
Därför går jag innan jag förlorar - äran.

PRINS ERIK.
Mygga; sticks du?

AGDA.
Nej, I kände det så, allenast. Jag är nog oförståndig och ringa för att våga stöta stora herrar som I, furste!

PRINS ERIK.
Bra! Mycket bra! Kom och tala lite mer.

AGDA.
Om Ers Nåd befaller, så måste jag ju tala, men...

PRINS ERIK.
Giv mig din kärlek, som jag så länge tiggt om!

AGDA.
Man kan icke giva vad man icke äger.

PRINS ERIK.
Eheu!

AGDA.
Jag äger ingen kärlek till Ers Nåd, och kan därför ingen giva.

PRINS ERIK.
Diantre! - Skänk mig din gunst då!

AGDA.
Sin gunst skänker man ej; den säljer man!

PRINS ERIK.
Nej, hör på den; det är som själve Jakob den vise skulle filosofera. Till Göran. Har du hört maken?

GÖRAN PERSSON.
Ack, sånt där snack lär sig alla slinkor av sina amurer!

PRINS ERIK.
Du får icke säga så; denna flicka har vunnit mitt hjärta!

GÖRAN PERSSON.
Men någon annan har vunnit hennes.

PRINS ERIK.
Hur vet du det?

GÖRAN PERSSON.
Det hörs ju genast, såvida det icke syns!

PRINS ERIK.
Tror du på kärleken?

GÖRAN PERSSON.
På dess tillvaro tror jag, men på dess beständighet icke.

PRINS ERIK.
Hur skall man vinna en kvinnas kärlek?

GÖRAN PERSSON.
Man behöver bara vara "den rätta", ingenting annat. Men är man inte det, så kan man aldrig bli det!

PRINS ERIK.
Det är mig en gåta!

GÖRAN PERSSON.
Det är en av de stora gåtorna!

PRINS ERIK.
Vem tror du är min rival?

GÖRAN PERSSON.
En handelskontorist, en vaktknekt eller en rik hästprånglare.

PRINS ERIK.
Och jag som icke rädes kasta min näsduk åt jungfru-dronningen, Britanniens stolta härskarinna!

GÖRAN PERSSON.
Så är det! likafullt!

PRINS ERIK.
Men Agda kanske är blygsam... vågar icke tro på mina känslors allvar.

GÖRAN PERSSON.
Det tror jag däremot inte!

Buller utanför fonddörren.

PRINS JOHAN
in.
Tillgiv, min herr broder, att jag intränger på denna sena timme, men herr fader sänder mig av kärlig omtanka om herr broders...

PRINS ERIK.
Jöns! mycket fortare och kortare, ellert också sitt ner och tag en pokal i skiljetecknen! Summa: gubben vill att jag skall hem och lägga mig. Svar: tronföljaren bestämmer över sin sovtid.

PRINS JOHAN.
Det svaret vill jag icke överbringa, hälst herr broders ohörsamhet i detta fall kan hava ledsamma följder.

PRINS ERIK.
Vill inte hertigen sitta ner och ta en bägare?

PRINS JOHAN.
Tack, kronprins, men jag vill icke göra min fader sorg!

PRINS ERIK.
Kors så allvarligt det låter!

PRINS JOHAN.
Ja, det är mycket allvarligt; fader har stora och nya bekymmer, emedan oro förspörjes i södra provinserna, särskilt Småland, och som det är möjligt att konungen måste lämna sin huvudstad, räknar han på tronföljarens bistånd vid regeringsärendenas skötande.

PRINS ERIK.
Hälften är lögn, förstås, och regeringen är det så många om ändå! - Gå i frid, broder; jag kommer när jag kommer!

PRINS JOHAN.
Min plikt är fylld, och jag beklagar endast att jag har så litet herr broders öra; hans hjärta har jag allsintet. Går.

PRINS ERIK
till Göran Persson.
Blir du slug på den pojken?

GÖRAN PERSSON.
Nej.

PRINS ERIK.
Tror han själv på sina kanslistilspredikningar?

GÖRAN PERSSON.
Det är just det värsta att han tror på't. - Vanliga skurkar som jag och du, vilka icke tro på någonting, vi kunna icke få sådana ord över tandgårdarna, och därför lura vi ingen!

PRINS ERIK.
Du är ett as, Göran!

GÖRAN PERSSON.
Ja!

PRINS ERIK.
Finns det intet gott hos dig?

GÖRAN PERSSON.
Inte ett spår! För resten: vad är gott?
Paus.
Min mor sade alltid att jag skulle sluta i galgen; tror du att ens öde är förutbestämt?

PRINS ERIK.
Ja, så påstår Mäster Dionysius, som är calvinist, och han bevisar det med den heliga skrift att nådavalet ej beror av människan själv!

GÖRAN PERSSON.
Låt gå för galgen då! Det är den nåd man valt åt mig!

PRINS ERIK.
Tänk, att den där Jakob att jag är född till olycka och det säger far också, när han är ond. Var tror du jag kommer att sluta?

GÖRAN PERSSON.
Är det inte den helige Augustinus som först påstått, att den som är slagen till en slant, han blir aldrig en daler?

PRINS ERIK.
Jo, det är det! Men inte ha vi druckit så mycket att vi behöva disputera i teologin; här har disputerats i en mansålder så att alla profeterna ligga i håret på varann, och Luther själv har refuterat Augustinus, men Calvin har refuterat Luther och Zwingli Calvin och Johan av Leyden refuterat allesammans, så nu har man riktigt reda på det.

GÖRAN PERSSON.
Ja, det är bara skoj alltihop, och hade inte det här skojet varit, så vore jag aldrig född.

PRINS ERIK.
Hur menar du?

GÖRAN PERSSON.
Det vet du väl att min far var munk, och när klostren stängdes gick han åstad och gifte sig. Jag är således född i mened och tidelag, alldenstund herr fader bröt sin ed och ingick olovlig beblandelse med ett orent får.

PRINS ERIK.
Du är ett as, Göran.

GÖRAN PERSSON.
Har jag någon enda gång förnekat det?

PRINS ERIK.
Det finns dock gränser...

GÖRAN PERSSON.
Var?

PRINS ERIK.
Här och där! Den medfödda känslan för det passande brukar angiva - den ungefärliga gränsen.

GÖRAN PERSSON.
Svärmar du, svärmare?

PRINS ERIK.
Akta dig! Det givs gränser även för vänskapen...

GÖRAN PERSSON.
Nej; ty min är gränslös!

JAKOB ISRAEL införes av AGDA, vars hand han trycker.

PRINS ERIK
reser sig.
Där är du Jakob, äntligen! Du har låtit vänta på dig, och just nu längtade jag efter dig.

JAKOB ISRAEL.
Förlåt, min prins, men jag hade tunga tankar, som jag icke ville införa i ett glatt samkväm.

PRINS ERIK.
Vi äro djävulskt glada, Göran och jag - Detta är nämligen Göran Persson, min sekreterare och vän; en ytterst upplyst och habil man, för övrigt ett komplett as, som synes av hans rysliga uppsyn och falska ögon.

GÖRAN PERSSON.
Till er tjänst, nådige herre!

PRINS ERIK.
Sitt ner, Jakob, och filosofera med oss! Jag hade visserligen bjudit dig på sköna kvinnor, men vi ha bara en här, och hon är engagerad.

JAKOB ISRAEL
Upprörd.
Vad menas med - engagerad?

PRINS ERIK.
Att hon skänkt bort sitt hjärta, så att det icke är värt du gräver i barmen...

JAKOB ISRAEL.
Är det Agda här är fråga om?

PRINS ERIK.
Känner du Agda på Dygden? Som förklarat att hon icke skänker sin gunst, men väl säljer den?

AGDA.
Å Gud, Gud, det har jag aldrig, aldrig menat!

JAKOB ISRAEL.
Det kan hon icke ha menat!

PRINS ERIK.
Hon har sagt det!

JAKOB ISRAEL.
Det måste vara lögn!

PRINS ERIK
med handen på värjan.
Vet du hut!

GÖRAN PERSSON.
Detta är ett kroggräl in optima forma! Orden i fråga ha fällts ungefär så, men uppfattats i en icke åsyftad mening!

PRINS ERIK
till Göran.
Skälm, står du mig emot?

GÖRAN PERSSON.
Go' vänner... hör...

PRINS ERIK.
För en slinka, mot sin herre?

JAKOB ISRAEL.
Det är ingen slinka...

AGDA.
Tack, Jakob; säg, säg hur det är...

PRINS ERIK.
Jaså, det är något... Se där! Till göran Persson. Och du träder upp till oskuldens försvar.
Sticker efter Göran Persson, som viker undan.

GÖRAN PERSSON.
Alltid skall han sticka efter mig när någon annan bär sig dumt åt! Håll, för fanen!

PRINS ERIK
till Jakob Israel.
Och där är rivalen! Hahaha! En sådan! Ventre Saint-Gris!
Utom sig; faller ner på en stol epileptisk.

JAKOB ISRAEL
håller Agdas hand.
Prins! I hedrade mig en gång med er vänskap,som jag icke kunde besvara med annat än medlidande; jag ville icke vara falsk och bad att få gå...

PRINS ERIK
rusar upp.
Gå, gå för satan...

JAKOB ISRAEL.
Ja; jag går, men I skall veta vad mellan mig och Agda är: Det är något som I aldrig kommer att förstå, ty I förstår endast hat och kan därför aldrig vinna kärlek...

PRINS ERIK.
Diantre! Jag som har jungfru-dronningen, Britanniens stolta mö för mina fötter, när jag vill... haha! haha!

JAKOB ISRAEL.
Konung David ägde femhundra stolta mör, men sällheten sökte han hos sin ringa tjänares enda hustru...

PRINS ERIK.
Skall jag höra mer av den sorten?

JAKOB ISRAEL.
Mycket mer!

PRINS ERIK
rusar mot Jakob.
Dö då!

VAKTEN in genom fonden.

ANFÖRAREN
en gammal vitskäggig man.
Prins Erik! Er värja, om I behagar!

PRINS ERIK.
Vad är det?

ANFÖRAREN
räcker ett pergament.
Från konungen! Prins Erik är arresterad!

PRINS ERIK.
Gå för fan, gamle Stenbock!

ANFÖRAREN.
Detta är icke en furstes svar på en konungs befallning!

PRINS ERIK.
Prata du!

ANFÖRAREN
går på och bryter värjan ur hans hand; lämnar honom åt vakten, som för honom ut.
Ut med honom! Och så i tornet! Det är ordern numro ett! - Och så numro två! Sekreteraren Persson! Till vakten. På med handklovarna! Och sen: ner i gröna valvet! I morgon vid hanegället: tio par spö!

VAKTEN fängslar Göran Persson.

GÖRAN PERSSON.
Skall jag ha pisket därför att han inte vill gå hem och lägga sig?

PRINS ERIK.
Bären I händer på tronföljaren? Guds död!

ANFÖRAREN.
Gud lever än, och konungen! - Marsch! Till Agda. Och nu stängs den krogen! Minns det! - Här frågas ej, så det behövs intet svar.
Går efter vakten, som utfört Prins Erik och Göran Persson.

JAKOB ISRAEL.
Alltid denna jättehand, som man aldrig får se, blott känna på, har även nu stuckit fram ur molnet och gripit i vårt obetydliga öde, Agda. Landsbefriaren har stigit ner i nattens mörker och befriat dig lilla fågel! - Vill du nu flyga med mig?

AGDA.
Ja, långt bort, och med dig!

JAKOB ISRAEL.
Men varthän?

AGDA.
Världen är vid!

JAKOB ISRAEL.
Kom då!

Project Runeberg, Thu Dec 13 00:22:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vasa/2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free