- Project Runeberg -  Gustav Vasa /
Akt III: Konungens arbetsrum

Author: August Strindberg - Tema: Renaissance and Reformation
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

AKT III

Konungens arbetsrum. Fonden med stora fönster och ingen dörr; fönstren med målade rutor, några öppna; utanför träd i vårgrönska, ovan dessa synas masttoppar med flaggor, tornspiror. Väggfasta bänkar med brokiga hyenden under fönstren. Till höger stor öppen spis rikt dekorerad och med riksvapnet ovantill; på samma sida dörr ut till väntsalen. Till vänster en tronstol med baldakin; framför ett långt ekbord med grönt kläde, en foliant-bibel, skrivdon, ljusstakar, en stålhammare etc. På samma sida längre bort dörr inåt gemaken.
På golvet djurskinn och mattor.
På väggarne målningar ur Gamla Testamentet; den mest i ögonen fallande föreställer "Herren Gud besöker Abraham i Mamre lund". Denna bild av Abraham har ett starkt tycke av konungen.
En arabisk lerkaraffin med en silverbägare på ett skåpbord.
Vid högra dörren hänga en stor vid blå kappa och en mycket stor svart slokhatt; bredvid står ett kort vildsvinsspjut.
KUNGEN står tankfull vid ett öppet fönster, mitt i solskenet; han är klädd i svart spansk dräkt med gult foder, som synes i slitsorna och sömmarna; kappa med sobelbräm. Hans hår är ljust och hans kämpaskägg, som ligger nere på bröstet, är något ljusare.

DRONNINGEN
in från vänster; hon är klädd i gult med svarta garneringar.

KUNGEN
kysser hennes panna.
God morgon, min ros!

DRONNINGEN.
En härlig morgon!

KUNGEN.
Första vårdagen på en lång vinter.

DRONNINGEN.
Är min konung nådig i dag?

KUNGEN.
Kungens nåd är oberoende av väder och vind! - Fortsätt nu! - Är det Erik det är frågan om?

DRONNINGEN.
Ja.

KUNGEN.
Väl. Han har min nåd efter att ha sovit ruset av sig i tornet. - Är det Göran sen?

DRONNINGEN.
Ja.

KUNGEN.
Han har däremot icke min nåd förrän han bättrat sig.

DRONNINGEN.
Men...

KUNGEN.
Han är en genomfördärvad sälle, som i grund förstör Erik. Orsakerna till Görans dålighet må vara vilka som hälst, jag kan icke upphäva orsaken, men måste hindra verkningarna! Har du fler protegéer av samma sort?

DRONNINGEN.
Nu säger jag ingenting mer!

KUNGEN.
Då talar vi om något annat! - Hur har svärmor det?

DRONNINGEN.
Det vet du!

KUNGEN.
Och Johan? - Var är Johan?

DRONNINGEN.
Han är i närheten.

KUNGEN.
Jag skulle önska han vore närmare, närmare mig, så nära att han kunde följa mig en gång efter.

DRONNINGEN.
Det är icke rätt att tänka så, ännu mindre att säga det, då Försynen annorlunda beslutat till prins Eriks förmån.

KUNGEN.
Ja, om det var min fåfänga som narrade mig den gången att söka en utländsk furstinna, om det var klokhet som drev mig från de svenska herrehemmen, det skulle jag ej kunna säga. - Vem vet vad en gör?

DRONNINGEN.
Sant.

KUNGEN.
Men att jag därigenom blev svåger med danska kungen, det gagnade riket som fick fred, och därför har ingen att klaga.

DRONNINGEN.
Först riket!

KUNGEN.
Först och sist: riket! - Därför skall Erik giftas bort.

DRONNINGEN.
Tror du verkligen, att han har några förhoppningar hos engelska dronningen?

KUNGEN.
Det vet jag inte, men därför måste man förvissa sig, dock utan att blottställa landets ära. Omöjligt är det icke, ty vi ha förr haft en brittisk konungadotter på tronen.

DRONNINGEN
Vem då?

KUNGEN.
Det vet du inte? Att dronning Filippa var Henrik den fjärdes dotter?

DRONNINGEN.
Det visste jag inte.

KUNGEN.
Då vet du inte heller att du är av Folkungaätt och tillika härstammar från Valdemar Seir?

DRONNINGEN.
Å nej! Jag trodde Folkungarnes blodiga saga var slut!

KUNGEN.
Hoppas det! Men din anmoder, prinsessan Jutta var i alla fall dotter till Erik Plogpenning och hade en son med sin svåger konung Valdemar, Birger Jarls son...

DRONNINGEN.
Varför berättar du mig sådana rysliga historier?

KUNGEN.
Jag trodde det skulle roga dig veta att du har kungablod medan jag har bondeblod! - Du är för blygsam, Margareta, och jag vill se dig hög, så hög att Erik, den narren, får respekt för dig!

DRONNINGEN.
Att vara född i brott må ju göra en blygsam!

KUNGEN.
Nu ha vi talt om detta; var det något annat?

DRONNINGEN betänker sig.

KUNGEN.
Du menar om Anders Persson och Måns Nilsson? Om dem får du icke tala.

DRONNINGEN faller på knä.

KUNGEN.
Nej, stig upp! - Ja, då går jag!
Ut till vänster.

PRINS ERIK från höger; försupen, okammad, blek.

DRONNINGEN reser sig skrämd.

PRINS ERIK.
Skrämde jag?

DRONNINGEN.
Ånej!

PRINS ERIK.
Jag kan nog gå min väg! - Jag letade bara ett glas vatten.
Går till vattenkaraffen och slår i en bägare, som han tömmer; därpå en till o.s.v.

DRONNINGEN.
Är du sjuk?

PRINS ERIK
oförskämt.
Nej, jag är bara lite gusten!

DRONNINGEN.
Vad är det?

PRINS ERIK.
Gisten, gissen, då! Ju mer vin man dricker dess torrare blir man i halsen; ju våtare dess torrare. Det är ju galet; som allt annat!

DRONNINGEN.
Varför hatar du mig?

PRINS ERIK
cyniskt.
Inte får jag lov att älska er!
Dricker fortfarande.
Inte får man älska sin styvmor, men man skall älska henne; det är också galet!

DRONNINGEN.
Varför säger du styvmor?

PRINS ERIK.
Det heter så, och är så! Är det klart? Det är klart! det är icke galet alltså!

DRONNINGEN.
Du har en tunga som en orm - - -

PRINS ERIK.
Och ett förstånd sen!

DRONNINGEN.
Men intet hjärta!

PRINS ERIK.
Vad skulle jag med det att göra? Kasta för kvinnorna att svina på! - Mitt hjärta ligger för resten i en kista ner i en domkyrkokällare bredvid min moder. Jag var bara fyra år, när det skedde, men det skedde likafullt, och det påstås att hon hade ett hål i huvet efter en Torshammare, men det har jag icke sett. Ty på begravningen, när jag begärde att få se min mor för sista gången, så hade man skruvat på locket. Och där ligger mitt enda hjärta, fler har jag inte fått. - För övrigt, vad har I med mina inälvor att göra; lika litet som med mina känslor. Men akta er för mitt förstånd! Jag förstår era tankar innan I har hunnit kalva fram dem i ord; jag förstår att I skulle vilja se kronan på den röda djävulns ännu rödare hår, vilken I kallar son, och som I vill tvinga mig kalla bror. Han påstår att han har flera anor än jag och att han härstammar från danska konungar! Om så är, så har han fina farbröder: Erik Plogpenning blev halshuggen; Abel, brodermördaren, blev ihjälslagen; Kristoffer blev förgiftad; Erik Glipping blev stucken som en gris! - Så fina farbröder har inte jag! men finns det påbrå, så må jag akta mig för käre bror!

DRONNINGEN.
Här talas bara om blod och gift i denna dag. Jag vet icke hur solen gått upp denna sköna morgon.

PRINS ERIK.
Solen är falsk, tro inte den! Här kommer blod att flyta innan aftonen! Erik och Abel hette de fina farbröderna! icke Kain och Abel! Och den gången var det Abel som slog Kain - jag menar Erik - ihjäl! Det varslar gott i anträden! - Erik blev ihjälslagen! Stackars Erik!

DRONNINGEN.
O ve! ve!

PRINS ERIK.
Men man ska inte tro på skrock, för jag kom själv till jämmerdalen med näven full av blod!

DRONNINGEN.
Nu skrämmer du mig!

PRINS ERIK
skrattar.
Det trodde inte Göran: att jag kunde skrämma någon nämligen!

DRONNINGEN.
Vad är det för blod, som skall utgjutas här i dag?

PRINS ERIK.
Inte vet jag, men man talar om dalabergsmän att de skola halshuggas.

DRONNINGEN.
Kan det icke hindras?

PRINS ERIK.
Om det är bestämt så kan det icke hindras, utan kommer som dunder på blixt! - För övrigt, vad är det med det? Här faller huven som mogna äpplen.

KUNGEN
har kommit in, läsande i ett papper.

DRONNINGEN
går emot honom bönfallande.

KUNGEN
ivrigt.
Margareta, om du har förtroende till mig, så upphör att vilja döma i denna statsangelägenhet; jag har rannsakat under två år och har ännu icke mitt omdöme fullt färdigt; hur vill då du förstå denna sak? - Gå in till barnen! Jag skall säga ett ord åt Erik!

DRONNINGEN går.

KUNGEN.
Erik, om du kunde se dig nu, skulle du avsky dig själv!

PRINS ERIK.
Det gör jag nog!

KUNGEN.
Skryt, bara, ty om du avskydde dig sådan du är, skulle du ändra dig.

PRINS ERIK.
Jag kan icke göra om mig!

KUNGEN.
Har du försökt?

PRINS ERIK.
Jag har försökt!

KUNGEN.
Då är det ditt dåliga sällskap, som motverkar dina goda avsikter.

PRINS ERIK.
Göran är icke sämre än andra, men har den förtjänsten inse att han icke är bättre.

KUNGEN.
Betänker du, att du skall bli kung en gång?

PRINS ERIK.
Blir jag väl kung, så är allt gammalt slarv glömt.

KUNGEN.
Där misstager du dig igen; ty jag får än i dag gå och plocka upp gammalt slarv efter mig! - Emellertid: vill du icke som son lyda din far, så måste du det som underordnad.

PRINS ERIK.
Tronföljaren är icke undersåte!

KUNGEN.
Därför sade jag underordnad, och alla äro underordnade kungen.

PRINS ERIK.
Skall man lyda blint?

KUNGEN.
Ja, så länge du är blind, så skall du lyda blint, när du blir seende, så lyder du seende; men lyda skall du! - Vänta tills du en gång får att befalla, så skall du se hur mycket svårare det är, och hur ansvarsfullt!

PRINS ERIK
spotskt.
Åhå!

KUNGEN
vred.
Vettvilling! - Gå och bada smutsen av dig och laga att du blir kammad, skölj framför allt din trut, så att du icke går här och stinker ner mina rum. Gå! eller ska du få sova ruset av dig i tornet under åtta dagar, och räcker inte det, skall du mista öronen, så att du aldrig skall kunna bära krona mer! Är det språk som du förstår!

PRINS ERIK.
Successionsordningen...

KUNGEN.
Jag gör så många successioner jag vill! nu vet du det! - Slut! - Ut!

PRINS ERIK
ut.

EN HOVMAN
in från höger.
Herman Israel, rådsherre från Lübeck!

KUNGEN.
Må han komma!

HERMAN ISRAEL
in.

KUNGEN
emot honom, tar hans hand; lägger sedan sin arm om hans hals och vandrar golvet framåt.
God dag, Herman, gamle vän, och välkommen till mig! Sitt ner, sitt ner!
Sätter sig i tronstolen; Herman Israel sätter sig mitt emot.
Alltså, du kommer från Dalarne?

HERMAN ISRAEL.
Jag kommer senast från Dalarne.

KUNGEN.
Jag var där också, som du vet, och ordnade litet i den där sörjan efter Daltjuven och Klockefejden, och du blev efter. - Nå, du hade ögonen på magister Olaus Petri! vad är det för en karl numera; kan jag lita på honom?

HERMAN ISRAEL.
Fullständigt! Han är icke allenast den trognaste, utan även den skickligaste underhandlare jag sett.

KUNGEN.
Säger du det, Herman; det gläder mig att höra. Säger du det, Herman! Ja, du känner hans och mitt gamla mellanhavande och hur det gjordes opp! Jaja! det gjordes opp! - Det var det! Få vi nu tala om vårt?

HERMAN ISRAEL.
Ja väl! Men låtom oss behålla sans och måtta så i ord som åthävor.

KUNGEN
fingrar på hammaren.
Alltför gärna, behåll dem du!

HERMAN ISRAEL
med en gest åt hammaren.
För gammal vänskaps och troskaps skull, få vi lägga bort den där?

KUNGEN.
Haha! Så gärna, om du är rädd för den, Herman! - - - Börja nu! Men gör'et kort!

HERMAN ISRAEL.
Då börjar jag med slutet: - Rikets gäld till Lübeck är nu betalad, och vi stå i begrepp att skiljas.

KUNGEN.
Det låter som skrivet, det där! Nåväl, så skiljas vi, som vänner.

HERMAN ISRAEL.
Hellre som bundsförvanter...

KUNGEN.
Är du där, Israel? - Nej, jag vill intet beroende mer!

HERMAN ISRAEL.
Hör, Nåd, eller Konung, eller vad jag skall säga...

KUNGEN.
Du skall säga Gösta som förr, då jag kallade dig fader!

HERMAN ISRAEL.
Nåväl, min son, mycket söndrar oss, mycket, men ett håller oss samman: vårt ömsesidiga och berättigade motstånd mot kejsaren...

KUNGEN.
Rätt! Och därför kunna vi lita på varandra utan skrivna traktater!

HERMAN ISRAEL.
Du glömmer en sak, min son: jag är köpman...

KUNGEN.
Och jag är kunden; har du fått betalt?

HERMAN ISRAEL.
Betalt? Ja... det finns saker, som ej betalas med pängar...

KUNGEN.
Det tillhör mig att påminna om den tacksamhet, jag är dig och fria riksstaden skyldig sedan den dag då jag kom, en yngling, övergiven, som jag trodde, av Gud, och som jag visste, av människor! Låt nu tacksamheten utgå i de vänliga känslor jag hyser och visar för dig. Denna skuld kan icke betalas med pängar, ännu mindre med traktater! - Vad vill du med traktaten? Binda mig och riket för en ny oviss framtid! - Gör mig icke otacksam, Herman: jag har, min salighet, så mycket som tynger mig ändå. - Så mycket.

HERMAN ISRAEL.
Vad tynger dig, min son?

KUNGEN.
Detta tynger mig! - Herman, gamle vän, tro mig: jag fattar aldrig ett beslut eller fäller en dom utan att ha frågat den evige, Den allsmäktige till råds. När jag så, efter fasta, bön och betraktelser fått det äskade svaret ovanfrån, då slår jag gladeliga till, om ock jag skall klippa hjärterötterna av mig själv. - Men --- du minns Jon i Svärdsjö, Jon, min ungdomsvän, som halp mig i första dusten mot Kristian. Han ändrade sinnelag och reste dalamännen mot mig. Hans huvud måste falla; och det föll! Reser sig. Sedan dess är min frid ute! Mina egna se på mig som de icke gjorde förr! - Min maka, min älskade Margareta... vänder sig bort, då jag vill kyssa hennes rena panna, och - kan du drömma det! - i går, vid middagsbordet, satt hon och betraktade min hand på ett sätt, som om hon sett blod på den! - Jag ångrar icke min handling, får icke ångra den, ty jag hade rätt, vid Gud, jag hade rätt! - men likafullt - min frid är ute!

HERMAN ISRAEL
betänksamt.
Det hedrar ditt hjärta, min son, och jag må erkänna, att jag icke tilltrott dig denna känslighet...

KUNGEN.
Strunt i den! - och intet skryt! - Men nu är jag återigen där! - Säg, Herman, vad menar du om Anders Persson och Måns Nilsson?

HERMAN ISRAEL
orolig.
Skall mitt omdöme väga något i domen över dem, eller har du din mening redan färdig?

KUNGEN.
Jag är ännu tvehågsen! som du bör förstå!

HERMAN ISRAEL.
Då ber jag få tiga.

KUNGEN.
Är du min vän?

HERMAN ISRAEL.
Till en viss grad, ja. Men du kan icke lita på mig, ty jag äger icke mig själv; och kan ej skänka bort vad ej är mitt!

KUNGEN.
Skäms, vad du är klok!

HERMAN ISRAEL.
Gack du och bliv detsamma!

KUNGEN.
Jag vill fresta på. - Giv mig nu först generalkvittensen på rikets inbetalade gäld!

HERMAN ISRAEL.
Den för jag icke med mig; och för övrigt skall den undertecknas av Rådet in pleno.

KUNGEN
Slår med hammaren i bordet.
Herman!

HERMAN ISRAEL.
Får vi inte lägga bort den där?

KUNGEN.
Jag märker att du vill leda mig någon-vart dit jag icke vill; du har några avsikter som jag ej förstår. Tala ur skägget, gubbe, eller gör du mig rasande! Du vill lirka mig att skriva något på ett papper. Vad är det?

HERMAN ISRAEL.
Handels- och vänskapstraktaten, intet annat! Intet annat!

KUNGEN.
Den skriver jag aldrig, ty jag känner Lübecks vänskap, och dess handel! Tala om något annat!

HERMAN ISRAEL.
Jag har ingenting annat att tala om! Varför tror du mig inte?

KUNGEN.
Därför att du ljuger!

HERMAN ISRAEL.
Därför att du är nog olycklig tro att jag ljuger, så kommer du aldrig få veta sanningen.

KUNGEN.
Olycklig! Ja, jag är så olycklig som en människa kan vara, ty jag har icke en vän!

HERMAN ISRAEL.
Gösta, det gör mig ont att höra dig tala så, och... det smärtar mig att se mänsklig storhet och en upphöjd plats medföra så litet sann lycka! Jag lämnar synpunkten tacksamhet, ty det är alltför svävande i sitt begrepp för oss män, men jag har älskat dig som en son alltsedan den stund ditt öde lämnades i mina händer av härskarornas Gud. Jag har följt din lysande bana såsom om det varit min, jag har fröjdats med dina framgångar och bedrövats i din bedrövelse... Ofta har plikten mot mina egna förbjudit mig räcka dig en hjälpsam hand; din egen hårdhet har ock ställt sig emellan oss; men nu när jag ser dig så djupt förkrossad och då du behandlat mig med ett förtroende jag vill kalla barnsligt, skall jag glömma ett ögonblick att jag är din fiende - ty det är jag som Lübeckare, men din vän som Herman Israel - jag vill glömma att jag är köpman, och - Paus. må jag aldrig få ångra detta! - Paus. - och... och... Känner du Jon Andersson?

KUNGEN.
Nej!

HERMAN ISRAEL.
Men det gör jag; och jag känner även Anders Persson och Måns Nilsson! I går mottog jag deras besök, och - - - i morgon resa sig de södra provinserna!

KUNGEN.
Det var det således! - Å! - Vem är Jon Andersson?

HERMAN ISRAEL.
Svårt att säga; men bakom hans ansikte syns ett annat, som tyckes vara djävulens. Har du hört namnet Dacke?

KUNGEN.
Ja, men som i en dröm. Dacke! - Dacke! Det låter ju som när råkan ropar! - Vem är han?

HERMAN ISRAEL.
Det vet ingen! - Det är ett nam på en osynlig, som alla känner, men ingen har sett! Men man har läst det namnet skrivet på ett brev, undertecknat av - kejsaren.

KUNGEN.
Kejsaren!

HERMAN ISRAEL.
Det heliga romersk-tyska rikets kejsare!

KUNGEN.
Fabler!

HERMAN ISRAEL.
Du tror mig icke? Pröva!

KUNGEN.
Jag tror dig och jag tackar dig! - Du säger, att Anders Persson och Måns Nilsson här i min egen stad inlåtit sig i stämplingar med de upproriske?

HERMAN ISRAEL.
Ja, så visst mina öron höra!

KUNGEN.
Å Gud! Å Gud! - Då är jag klar med dem! Två års strider med mig själv och mitt samvete, och jag är äntligen klar med dem! Äntligen!

HOVMANNEN
införer Jakob Israel.
Jakob Israel från Lübeck!

KUNGEN.
Vem vågar störa mig!

JAKOB ISRAEL
fram, faller på knä utan att märka fadren.
Store konung! En ringa yngling vågar störa eder, ty det gäller ert liv!

KUNGEN.
Tala! Mera! Vem är du?

JAKOB ISRAEL.
Jakob Israel, Ers Nåde!

KUNGEN
till Herman Israel.
Det är din Jakob, inte sant?

JAKOB ISRAEL
häpen, då han får se sin fader.

HERMAN ISRAEL.
Det är pilten!

KUNGEN
till Jakob Israel.
Vad vill du? Fort eller ut!

JAKOB ISRAEL
stum.

KUNGEN.
Vem står mig efter livet? Är det Jon Andersson eller Dacken? Så vet jag det förut. - För ditt goda uppsåt och för din ungdom, men mest för din fars skull förlåter jag dig!

HERMAN ISRAEL.
Men jag har ej rätt att förlåta så snart. - Du kom hit för att angiva din fader. Svar: ja eller nej!

JAKOB ISRAEL.
Ja!

HERMAN ISRAEL.
Drag då hädan och tag med min förbannelse!

JAKOB ISRAEL
på knä för Herman Israel.
Fader! Förlåt!

HERMAN ISRAEL.
Nej, icke fader mer! Fräcka, fåvitska yngling, som trodde dig förstå statskonst och hederslagar bättre än den, som fött dig till världen! Du hade icke förutsett det fallet, att jag kunde ändra beslut!

KUNGEN.
Å, så, Herman, förlåt honom!

HERMAN ISRAEL.
Jag har förlåtit honom, men våra heliga lagar icke! Jakob, tag denna ring och gå till den du vet! - Men säg mig farväl först!

JAKOB ISRAEL
störtar i hans famn.
Tag bort förbannelsen, fader!

HERMAN ISRAEL
väter sitt finger, tecknar på hans panna och mumlar något. Därpå kysser han båda hans kinder och leder honom ut till höger.

KUNGEN.
Vad har I för er?

HERMAN ISRAEL
skakad.
Det var en familjs hemlighet. - Nu gå vi vidare!

KUNGEN.
Eller sluta! - Herman, du har nu visat prov på din oryggliga vänskap och jag tackar dig för sista gången. Giv mig din hand!

HERMAN ISRAEL.
Men icke till löften, som jag ej kan hålla!

KUNGEN.
Väl; icke till löften alltså! - Farväl och hav frid!

HERMAN ISRAEL
rörd.
Tack!

KUNGEN.
Vad? Du gråter!

HERMAN ISRAEL.
Kanske, ty jag är lika olycklig som du! - Jag har förlorat min son!

KUNGEN.
Han kommer igen.

HERMAN ISRAEL
går.
Aldrig! Farväl!

KUNGEN
följer honom till dörren.
Farväl! gamle vän Herman!

KONUNGENS SVÄRMODER
in från vänster; hon är klädd i Cisterciensernunnornas dräkt.

KUNGEN
hälsar vänligt.
God morgon, svärmoder!

SVÄRMODERN.
Är du upptagen?

KUNGEN.
Mycket upptagen!

SVÄRMODERN.
Dock icke så, att du ej kan höra en undersåtes berättigade klagomål.

KUNGEN.
Så blygsam! Men låt mig avgöra om ditt klagomål är berättigat; det givs Gud nås så många oberättigade!

SVÄRMODERN.
Om jag nedlåter mig att klaga, så var viss att jag har grunder.

KUNGEN.
Men det skall vara goda grunder; vi ha så ofta dåliga! - Är det om Anders Persson och Måns Nilsson?

SVÄRMODERN.
Nej, det är om mig!

KUNGEN.
Då bör du vara väl underrättad åtminstone!

SVÄRMODERN.
Finns det lag och rätt i detta landet?

KUNGEN.
Både lag och rätt, men även orätt.

SVÄRMODERN.
Vet du att din drottnings moder - det är jag - har blivit skymfad av pöbeln?

KUNGEN.
Nej, det visste jag inte, men jag har alltid väntat på det, som jag sagt dig.

SVÄRMODERN.
Du anser det rätt således...

KUNGEN.
Således? Nej, jag anser det orätt av dig att offentligt bära denna dräkt, som är förbjuden; och det är endast av aktning för dig och ditt kön, hm! som jag icke låtit slita den av dig långt före detta!

SVÄRMODERN.
Haha!

KUNGEN.
Och att jag inte låtit bryta ner Vreta kloster, där du fått lov att sitta, det är orätt av mig, emedan det enligt lag borde ha skett.

SVÄRMODERN.
Haha!

KUNGEN.
När du redan genom mitt första medgivande att låta klostret stå kvar försatt mig i den pinsamma belägenheten att stå som lagvrängare inför folket, borde du haft nog hänsyn att icke visa dig på gatorn i denna dräkt! Och när jag låtit dig på egen risk komma upp till min huvudstad, så har du att stå risken själv! För att nu visa dig att det finns rätt, så skall jag låta söka upp dem som skymfat dig, ty de ha icke haft rätt att skymfa dig, även om du varit den ringaste kvinna av folket! Nu är det ärendet slutbehandlat!
Går till höger dörr och talar till Hovmannen, som synes.
Kalla fyra man av vakten! Ställ två vid den dörren - Pekar åt vänster. - och två vid den. Pekar åt höger.

SVÄRMODERN.
Som tjuv och mördare skall man behandlas av sin egen frände.

KUNGEN.
Man skall icke, men man kan bli... beror på hur man uppför sig.

SVÄRMODERN
med en hotfull blick.
Det är frihet!

KUNGEN.
Det är frihet - för mig - att vara fri från oresonliga människor!

TVÅ VAKTER in.

KUNGEN
pekar på vänster dörr.
Innanför den dörren! Och ingen släpps in hit; bokstavligen ingen.
Då vakten dröjer.
Och kommer någon, eho det vara må, eho, och vill tvinga sig in, så slå ner'en; slå ner'en.
Till Svärmodern.
Jag kan icke visa ut dig, men jag vill bereda dig på, att i detta rum skall verkställas två avrättningar nu om en liten stund.

SVÄRMODERN.
Här?

KUNGEN.
Här! Har du lust att se på?

SVÄRMODERN
går till vänster.
Jag skall strax gå, men du skall höra ett ord först, för ditt eget väl...

KUNGEN.
Då kan jag förstå, när det är för mitt väl! Kasta opp, nu!

SVÄRMODERN.
Denna Herman Israel, som du tror vara din vän, talar illa om dig!

KUNGEN.
När jag gör illa, så har han rätt att tala illa om mig! Icke sant?

SVÄRMODERN
går vredgad.
Med dig lönar icke resonera.

KUNGEN.
Nej! Nu vet du äntligen det! - Äntligen!
Går till högra dörren.
Släpp in magister Olaus Petri!

MAGISTER OLAUS in.

KUNGEN.
God dag, Olof! - Jag har läst din skrivelse om undersökningen av förhållandet vid Kopparberget, och jag är nöjd med dig. - Har man nu fängslat Anders Persson och Måns Nilsson?

MAGISTER OLAUS.
De äro fängslade sedan i natt.

KUNGEN
går till höger dörr.
Befall att Anders Persson och Måns Nilsson genast föras hit upp! Till Olof. Har du bevis på, att de fängslade inlåtit sig i stämplingar med Jon Andersson?

MAGISTER OLAUS.
Bevis med vittnen.

KUNGEN.
Väl! - Säg mig nu en sak... Vad menar du om Herman Israel som människa och särskilt i hans förhållande till mig?

MAGISTER OLAUS.
Han synes mig vara en god och trogen vän till ers nåde; som enskild person är han i allo hederlig, stort tänkande och rätt handlande.

KUNGEN.
Det är mig en glädje att höra, just då jag höll på att förlora tron på vänner. Du menar då att jag kan lita på honom?

MAGISTER OLAUS.
Fullkomligt!

KUNGEN.
Har du hört talas om oron i de södra provinserna?

MAGISTER OLAUS.
Dessvärre, ja!

KUNGEN.
Det skall vara rätt allvarsamt.

MAGISTER OLAUS.
Så allvarsamt, att endast ett hastigt och kraftfullt ingripande kan rädda landet.

KUNGEN.
Har du hört kejsarens namn nämnas i sammanhang med denna oro?

MAGISTER OLAUS.
Ja, det har jag!

KUNGEN.
Giv mig ett råd, fastän det icke är sagt jag följer det! - Vad skulle du i mitt ställe göra med Anders Persson och Måns Nilsson?

MAGISTER OLAUS.
Låta avrätta dem innan dags sol gått ned!

KUNGEN.
Du är sträng, Olof.

MAGISTER OLAUS.
Varför icke?

KUNGEN.
Skulle du få sova om nätterna, tror du, efter en sådan - stränghet?

MAGISTER OLAUS.
Då först skulle jag få sova lugnt...

KUNGEN.
Det är väl! - Har du något att spörja mig om?

MAGISTER OLAUS.
Ja, jag har; men det är en ömtålig fråga.

KUNGEN.
Fresta!

MAGISTER OLAUS.
Det är om drottningens fru moder...

KUNGEN.
Folket sorlar?

MAGISTER OLAUS.
Ja, folket finner att kungen, som i sin stränghet påfört dem en ny tro, icke borde av enskilda familjehänsyn låta skriven lag brytas...

KUNGEN.
Det är inte folket, utan du som säger det...

MAGISTER OLAUS.
Antaget jag vore så fri säga min konung en sanning...

KUNGEN.
Du är väl ingen hovnarr, att du skall gå omkring och drunta sanningar! Paus. Nu vill jag erkänna, att min nådiga svärmoder genom sin hänsynslöshet gör min ställning falsk gent emot den nya trons anhängare - - - Men, detta rum är icke sängkammaren och den frågan får vila bakom gardinerna. - Har du något annat?

MAGISTER OLAUS.
Icke annat; men denna fråga...

KUNGEN
häftigt.
Den löser jag själv!

MAGISTER OLAUS.
Kan ers nåde lösa dem?

KUNGEN.
Jag tycker du frågar för mycket!

MAGISTER OLAUS.
Om saken vore av enskild natur, ja; men då den rör riket...

KUNGEN.
Det sköter jag! - Jag sköter hela riket; och om du skall veta't, har jag nyss slutbehandlat denna fråga just här. Dina råd kommer alltså lite för sent; och Vreta kloster skall vara stängt innan du hinner vända på fjärdingen! Inser du nu att jag har rätt bli ond åt dina onödiga och opåkallade frågor?

MAGISTER OLAUS.
Jag erkänner!

KUNGEN.
Dig har jag fått att dras med för mina synder; men jag får ta dina fel med dina stora förtjänster. - Nu är det slut! - Återvänd till din predikstol och dundra där, du; här dundrar jag!

MAGISTER OLAUS går till höger.

KUNGEN
framför den stängda högra dörren, med knäppta händer.
O, evige Gud, som styrer folks och furstars öden, upplys mitt förstånd, och stärk min vilja att jag icke må döma vrång dom!
Han gör korstecknet och mumlar en kort bön; därpå öppnar han dörren.
För in fångarne!
Dörren blir stående öppen, och kungen går att sätta sig i tronstolen.

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON
införas; de se sig först oroligt omkring, och ämna sedan nalkas konungens bord.

KUNGEN.
Stannen där! Paus.
Anders Persson och Måns Nilsson; det var en gång jag kallade er vänner; I veten väl varföre; detta är mycket längesen. Den skuld av tacksamhet jag iråkat till eder var Försynen nog nådig låta mig få betala, då jag benådade er till liv och gods, fastän I förverkat båda.
Det är två år sedan I undsaden mig och öppnade krig mot mig för den där klocksakens skull. Som segrare har jag rätt över era halsar, men jag lät er löpa, och därmed var min gäld till er betalad! Er otacksamhet kvittade min tacksamhet, och därmed var den räkningen uppgjord!
Nu kommer en ny uppgörelse, där I stån på restlängden. För att utröna arten av era tänkesätt inbjöd jag er till min huvudstad, och att jag har haft ögonen på er borden I hava gissat! Men jag har även haft öronen öppna; och så förnam jag att I inläten er i nya stämplingar. Känner I Jon Andersson?

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON.
Nej!

KUNGEN
reser sig och går emot dem vred.
Känner I Dacke?

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON
falla på knä.
Nåd!

KUNGEN.
Nä! - Ingen nåd mera! En gång han I fått, men två fån I ej!

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON
ämna tala.

KUNGEN.
Tyst! Det är jag som talar. - I ärnen orda om vänskap. Jag är icke vän med mina fiender och jag känner er icke ens, då jag har uppsagt bekantskapen. Skulle jag låta gammal tillgivenhet inverka på mitt beslut vore jag icke oväldig domare; och den som åsamkat sig lagens onåd är icke hulpen med min nåd!
Nu är nog talat!
I dörren till höger.
Vakt, för bort delikventerna!

ANDERS PERSSON.
Och domen?

KUNGEN.
Liv, ära och gods!

MÅNS NILSSON
gör en gest som om han ville räcka konungen handen.

KUNGEN.
Min hand? Nej! Med bödeln kan du skaka hand, och stupstocken må du kyssa!

ANDERS PERSSON.
Ett ord!

KUNGEN.
Nej, icke ett enda!

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON
föras ut.

KUNGEN
har vänt dem ryggen och gått upp mot tronstolen, där han sjunker ner och döljer ansiktet i händerna.


Project Runeberg, Thu Dec 13 00:22:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vasa/3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free