- Project Runeberg -  Gustav Vasa /
Akt V: Stockholms slotts terrass

Author: August Strindberg - Tema: Renaissance and Reformation
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

AKT V.

Konungens slottsterrass. Klippta häckar; bildstoder; en fontän. Stolar, soffor, bord.
Fonden en balustrad av toskanska kolonner med blommor i fajanskrukor. Nedanför trädtoppar, däröver och bortom masttoppar med flaggor blå och gula m. fl. Längst bort spiror av kyrktorn.
KONUNGENS SVÄRMODER i Cistercienserdräkt.

DRONNINGEN
kommer in.
Moder, för sista gången besvär jag dig, bär icke denna dräkt.

SVÄRMODREN.
Det är min högtidsdräkt och jag är lika stolt över den som du över din purpurmantel.

DRONNINGEN.
Var icke stolt, olyckans dag är kommen över oss, och vi måste hålla tillsamman.

SVÄRMODREN.
Låtom oss göra det, och håll frid.

DRONNINGEN.
Det säger du, men vill icke för landsfridens skull byta klädning ens.

SVÄRMODREN.
Jag byter icke tro som du byter en rock, och det ligger ett löfte till Gud bakom denna dräkt. Folket hotar mitt liv, må de taga det. Svepningen bär jag.

DRONNINGEN.
Du vet att vi kanske nödgas fly redan idag, om lika onda bådskap anlända som i går.

SVÄRMODREN.
Jag flyr icke!

DRONNINGEN.
Men konungen har redan låtit packa in, och jakten ligger segelfärdig under södra landet!

SVÄRMODREN.
Jag har ingenting att packa, ty jag äger ingenting. - "Var trofast intill döden och livsens krona skall varda din!" Så lärde jag dig en gång, men du sålde din förstfödslorätt för en krona, som snart du icke äger mer!

DRONNINGEN.
Det är rätt; straffa mig, ty det lisar.

PRINS ERIK har kommit in; han ser ordentlig och spak ut.

SVÄRMODREN.
Kan du säga vad som tagit vid Erik på de sista dagarne? Han ser så undergiven ut, och han har fått nya drag i sitt hårda ansikte.

DRONNINGEN.
Jag vet icke, men man säger att han ändrat sitt leverne och icke lider Görans sällskap. Det viskas om en allvarlig böjelse...

SVÄRMODREN.
Å nej!

DRONNINGEN
till Prins Erik.
Vad nytt bringar du?

PRINS ERIK
milt och vördnadsfullt.
Intet nytt, moder.

DRONNINGEN
till Svärmodren.
Han kallar mig moder!
Till Prins Erik.
Hur är dig, Erik? Tungt att leva?

PRINS ERIK.
Tyngre än i förrgår!

DRONNINGEN.
Vad hände i går då?

PRINS ERIK.
Det som händer en människa blott en gång i hennes liv. Fick du veta't?

DRONNINGEN
till Svärmodren.
Så barnslig han har blivit!
Till Prins Erik.
Har du hört något från din vän Jakob?

PRINS ERIK.
Ja, det var en verklig vän till mig, och därför har de tagit hans huvud.

DRONNINGEN.
Så orättvis du är; icke tar man Görans huvud...

PRINS ERIK.
Det är icke min vän längre! Vresigt. Men nu vill jag inte bli frågad mer, aldra minst om mina hemligheter! mitt hjärtas hemligheter menar jag!

DRONNINGEN
till Svärmodren.
Han är ju riktigt älskvärd i sin barnslighet. Hur gärna ville han ej tala om sin hemlighet!
PRINS JOHAN in.

PRINS ERIK
går emot honom.
Johan, min broder, snart ha vi kanske intet mer att kivas om; och då... synes mig vi skola vara vänner!

PRINS JOHAN.
Av hjärtat gärna, herr broder. Mig har aldrig något kärare varit.

PRINS ERIK.
Giv mig din hand.

PRINS JOHAN räcker handen.

PRINS ERIK.
Jag vill icke vara ovän med någon människa i hela världen mer!
Går ut, upprörd.

SVÄRMODERN
till Prins Johan.
Vad är det åt Erik?

PRINS JOHAN.
Han har funnit sig en hjärtans kär, säges det.

DRONNINGEN.
Gissade jag rätt!

SVÄRMODERN
till Prins Johan.
Följer Johan mig i mässan, nere i kapellet?

PRINS JOHAN tvekande.

DRONNINGEN
skarpt.
Johan!

PRINS JOHAN.
Moder!

SVÄRMODERN.
Har han samvetsfrihet eller har han icke?

DRONNINGEN.
Lämna hans samvete i frihet, så har han frihet!

SVÄRMODERN.
Jag skall gå! Johan vet varthän! Går.

DRONNINGEN.
Johan!

PRINS JOHAN.
Vad önskar du?

DRONNINGEN.
Att du icke övergiver din barndoms tro!

PRINS JOHAN.
Min barndoms tro, som jag lärde av min amma, och icke av dig, var min faders ungdomstro! Varför lärde du mig icke din?

DRONNINGEN.
Straffa mig; du har rätt! Allt går igen! Jag var ung, livet lekte för mig; kungen krävde mitt sällskap vid fester och lustspel, och din vagga stod ensam, obevakad. Det var i segerrusets och lyckans dagar. Och nu! - Johan, gå dit där du finner din andakt, och bed för din mor!

PRINS JOHAN.
Om det bedrövar fru moder, vill jag ej!

DRONNINGEN.
Bed för oss alla! Halvhögt. Ty jag kan icke de nya bönerna, och de gamla får jag ej bedja! - Men tyst! Konungen kommer!

PRINS JOHAN går åt samma sida som Svärmodren.

KUNGEN med ett brev i handen och MAGISTER OLAUS in.

KUNGEN
till Dronningen.
Håll allt i ordning att resa! - Vi är förlorade!

DRONNINGEN.
Ske Guds vilje!

KUNGEN.
Den synes ske! - Gå, mitt barn, och styr om ditt hus!

DRONNINGEN går.

KUNGEN
till Magister Olaus.
Så här är ställningen! Dacken svarar, att han icke vill se upprorsmakaren, menedaren och lejdbrytaren Eriksson! Han kallar mig Eriksson! - Dackens folk ha trängt in i Södermanland - vi ha dem för portarne således! - Vidare! Två tusen dalkarlar ligga utanför norra tullen och man känner icke deras avsikter, men man kan gissa dem! - Du är en skön profet, Olof!

MAGISTER OLAUS.
Vi ha icke sett utgången än!

KUNGEN.
Var får du din tillförsikt från?

MAGISTER OLAUS.
Jag kan icke säga't, men jag vet, att det skall sluta väl!

KUNGEN.
Du vet; hur vet du? Du tror! Jag tror ingenting numera, annat än: att Gud är vred på mig och jag väntar bara pålyxan! Väl! Jag har tjänat och är uppsagd! Därför går jag innan jag blir bortkörd. - - - Vet du vad det är för dag i dag? Ingen har tänkt på det, och jag minns det nu först! - - - Det är midsommardagen! Min dag, som ingen firar! För en mansålder sen höll jag intåget i min huvudstad; det var det största ögonblicket i mitt liv! Jag trodde befrielseverket var fullbordat, och jag tackade Gud! - Men det var icke fullbordat, och jag var icke framme! - Dalkarlarne reste sig; jag slog dem ner, och trodde jag var framme, men jag var icke. Dalkarlarne reste sig två gånger till; jag tackade Gud och trodde jag var framme, men jag var icke framme! Västgötaherrarne reste sig; jag kväste dem, och var glad, ty nu måste jag vara framme; men jag var det icke! Och nu, Olof: vi komma aldrig fram förrän vi är framme vid slutet! Och där är jag nu!

MAGISTER OLAUS.
Nej! Det är långt kvar!

KUNGEN.
Var får du dina griller ifrån? Har en fågel sjungit eller har du drömt?

MAGISTER OLAUS.
Intetdera!

KUNGEN
lyss.
Hör du, det blåses i näverlurar? skall jag krönas med näverkronan... som Peder Kansler och Mäster Knut? - Eller skall jag inom spetsgården, som... som...

MAGISTER OLAUS.
Icke så!

KUNGEN.
Vad var det du kallade det? - Pietet! Det hade varit skönt med pietet på Larvs hed och i Tuna gärde! - Nej, jag har haft rätt, rätt, rätt! Gud hjälpe mig, amen!

MAGISTER OLAUS tiger.

KUNGEN
lyss.
De ha trummor också! - Allt får man igen! - Tror du jag kommer ifrån detta, Olof?

MAGISTER OLAUS.
Ja! - Och: ett sista råd! Res icke!

KUNGEN.
Det lär väl ej kunna undvikas! - Tror du att jag vill låta dem ta mitt huvud! - Tänk, att jag kan höra deras tramp ända hit när de marschera genom tullen. Och det är dalkarlarne, mina dalkarlar! Livet är grymt! - Hör du: takt å tu! - takt å tu! - Tror du jag kommer ur detta?

MAGISTER OLAUS.
Ja!

KUNGEN.
Tänk, i morgon när sol går upp skall jag veta mitt öde! O, att jag vore där! - Nej, nu hör jag något annat!
En latinsk litania läses av en kvinno- och en mansröst.
Vad är det?

MAGISTER OLAUS
går mot balustraden.
Det är drottningens moder, som läser den romerska litanian.

KUNGEN.
Det är en mansröst också!

MAGISTER OLAUS.
Prins Johan!

KUNGEN.
Johan! - Även detta skulle jag dricka! Är det nog drucket snart? Allt vad jag byggt skall då rivas ner!

MAGISTER OLAUS.
Allt vad I rivit skall byggas om!

KUNGEN.
Johan papist! Erik Calvinist! - Minns du den gången då vi jublade med von Hutten: "Andarne vakna och det är en lust att leva!" En lust att leva! Haha! - Och andarne vaknade med fötterna på huvudgärden! Var det du som sa att gudarne leka med oss! - Tyst! jag har misstagit mig - de tåga ju över norra bron. Hör du icke deras tunga steg på broplankorna! - Låtom oss fly!
Lägger ett pergament på bordet.
Här lägger jag avsägelseakten!

MAGISTER OLAUS
tar till sig pergamentet.
Det skall jag ta hand om! - Jag skall gömma den bara - som ett minne! - Och nu hissa vi parlamentärflaggan!
Tar en vit duk från ett bord och hänger på en trädgren.

PRINS ERIK
in.
Fader!

KUNGEN.
Kraxa korp!

PRINS ERIK.
Allt vårt hopp är ute! Jakten har slitit ankaret och gått på grund!

KUNGEN
fort, vilt.
Och åskan har slagit ner i barnkammaren, gräshopporna ha ätit upp grödan och vattnet stiger...

PRINS ERIK.
Dalkarlarne underhandla med slottsvakten och äro berusade!

KUNGEN
sätter sig.
Alltså: kom död!

PRINS ERIK
lyss.
Det hörs träskor i trädgårdstrappan!
Vid balustraden.

KUNGEN
räknar på fingrarna.
Anders Persson, Måns Nilsson, Jon i Svärdsjö!

PRINS ERIK
drar värjan.
Nu är han här!
Följer någon med ögonen nedanför balustraden.

KUNGEN
som förut.
Ingel Hansson, Magister Stig, Nils i Söderby. Gud är rättvis!

ENGELBREKT
in; glatt berusad, men säker i rörelserna; ser sig något generad omkring med glad förvåning och ett brett löje.
Till Erik.
Är du kungen?
Lägger hatten på marken och skjuter av sig träskorna.

KUNGEN
reser sig och skjuter undan Erik.
Nej, han är här!

ENGELBREKT.
Jaa; det är han!

KUNGEN.
Vem är du?

ENGELBREKT
dröjande.
Han känner inte igen mig!

KUNGEN.
Nej!

ENGELBREKT
drar fram en dolk med silverskaft ur strumpan.
Känner han den, då? Ler brett.

KUNGEN.
Jag förstår inte! Vad heter du?

ENGELBREKT.
Ja - Paus. - jag heter nog Engelbrekt!

KUNGEN.
En-gel-brekt?

ENGELBREKT.
Jaja, det låter stort, men jag är inte av den släkten! - Jo si, det var en gång för längesen, så skulle kungen - han var inte kung då förstås - nej, jag är så full så full! - Jo, det var jag som gick på ski efter honom vid norska gränsen, och då gav han mig den här darten och sa: "Om du behöver mig en gång så kom bara!" Nu har jag kommi; och här är jag! Bara synd att jag ska vara så full!

KUNGEN.
Vad vill du nu?

ENGELBREKT.
Vad jag vill? - Jag liksom de andra vill gå mot Dacken förstås!

KUNGEN.
Mot Dack-en?

ENGELBREKT.
Vart håken skulle vi annars gå?

KUNGEN
lyfter händerna.
O Gud, Evige, nu har du straffat mig!

ENGELBREKT.
Är vi ens? För di anra står och väntar därnere! och ville ge en liten alteration till dagens ära.

KUNGEN.
Om vi är ens? - Begär något av mig!

ENGELBREKT
funderar.
Må jag tan i hand?

KUNGEN ger honom handen.

ENGELBREKT
ser på den räckta handen.
Det var själva fan te näve! - Hård ä han, men ren! - Du är en dundergubbe, och jag va nog rädder när ja kom!

KUNGEN.
Är di andra lika fulla som du?

ENGELBREKT.
I de närmsta! Men blåsa kan de likaväl!
Går till balustraden och viftar samt ropar som när man ropar på korna.
Po-alla! Po-alla! Po! Oj-ola! Oj-ola! Oj!

Nedanför blåses och trummas en fanfar.

KUNGEN fram till balustraden; vinkar med handen.

SVÄRMODREN in, i hovdräkt.

DRONNINGEN in, går mot kungen, som tar henne i famn.

PRINS JOHAN in; går till balustraden.

KUNGEN
lyfter sina händer.
O Gud, du har straffat mig, och jag tackar dig!

Project Runeberg, Mon Dec 23 12:10:51 1996 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vasa/5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free