Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fångenskapen i Danmark och flykten till Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besitta deras gods, gårdar och ägor. Och när så med dem vore
förfaret, skulle man äfven hålla till godo med de feta
borgarkvinnor, som hus och grund hade. De menade, att den
svenske bonden väl kunde lära sig att gå vid plogen med träben
och blott en hand. Hånande berömde de sig af att så ofta
hafva dragit de godtrogne svenskarne vid näsan med fagra
ord, med bref och sigill, hvilket spel man godt kunde förnya
när som helst.
Detta skryt var redan i sig själft olidligt nog, äfven om
i krönikans bjärt färglagda framställning torde kunna något
afprutas. Men ännu mera pinsam blef Gustafs oro, då han
förnam Kristians oerhörda tillrustningar och tillika betänkte
det nödställda läget hemma i Sverige, där hans närvaro skulle
hafva varit väl behöflig. Året 1519, hvilket han måste
tillbringa i nödtvungen overksamhet, användes af den mäktige
fienden till företagandet af de mest fruktansvärda rustningar.
Af kejsar Karl V uppbar Kristian sin gemåls brudskatt och
använde de så erhållna medlen till omfattande värfningar at
utländskt krigsfolk. Ingen hemlighet gjordes däraf, att man
vid början af det följande året ämnade bryta löst. Gustaf visste,
att riksföreståndaren där hemma endast hade en illa utrustad
allmogeskara att anlita, att tillgångarne ingenstädes räckte
till, att split rådde och förräderi lurade på många håll. Det
stundade nu till årets slut, och den förlängda fångenskapen
på Kallö föreföll honom värre än ett själfmord. »Han blef»,
heter det, »öfvermåttan betagen af ängslan och grämelse, så
att honom hvarken mat eller dryck kunde väl smaka, fast han
än hade blifvit bättre bespisad, än det skedde; hans sömn
var honom icke heller hvarken rolig eller söt.» Genom att
rymma skulle han bringa sin hederlige värd och frände i svår
ledsamhet; genom att kvarstanna skulle han sannolikt nödgas
att overksam upplefva sitt fäderneslands undergång. Den högre
pliktens bud manade honom dock till slut oemotståndligt.
Med Erik Banér kunde han i framtiden träffa uppgörelse, och
någon skyldighet att kvarstanna förelåg för honom ej, då han
ej gifvit sig som krigsfånge, utan blifvit bortförd mot tro och
lofven. Han beslöt därför att fly.
Tidigt en sommarmorgon 1519 gaf han sig ut från Kallö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
