Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regeringsärenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrar. Sådan hjälp hade Kristian aldrig bekommit, såsom
konungen i Frankrike framdeles öppet bekände för konung
Gustafs sändebud, därest han icke hade föregifvit, att Sveriges
rike var fallet från kristendomen.»
Gustaf sände därför skrifvelser till åtskilliga furstar för
att »upptäcka för dem bara sanningen om de villkor, genom
hvilka konung Kristian fick Sverige in, hvad insegel och bref,
hvilka gräsliga eder, förpliktelser, handgrepp han gjorde, förrän
de svenske uppläto honom riket och på sistone rikets hjärta,
Stockholm, item hvad gräsligt mycket blod han så tyranniskt
och okristligt här i Sverige utgöt, icke förskonandes hvarken
andliga personer eller världsliga». Utom Lybeck, som med
all sin opålitlighet dock under dessa förhållanden var en nyttig
bundsförvant, hade Gustaf dessutom på sin sida Kristians
farbror hertig Fredrik af Holstein, hvilken redan lämnat honom
bistånd samt med honom fick mer och mer gemensamma
intressen.
Rikets flesta biskopsstolar stodo nu tomma, hvilket för
Gustaf å ena sidan var en lättnad, då han af biskoparne hade
ej ringa motstånd och hinder att vänta, men å andra sidan
också medförde en brydsam oreda på en tid, då biskopsmakten
så mycket betydde. Ärkebiskopen Gustaf Trolle lämnade för
alltid riket. Biskoparne Mathias i Strängnäs och Vincentius
i Skara hade blifvit halshuggna i Stockholms blodbad; Jens
Beldenak och Didrik Slagheck, som insatts i deras ställe, hade
blifvit fördrifna. Biskop Otto Svinhufvud i Västerås, hvilken
var det danska partiet tillgifven och därför måst fly från
Västerås till Stockholm, afled därstädes under sommaren 1522
»i stank och elände». Vid samma tid afled äfven genom
bråddöd biskopen i Åbo Arvid Kurk, hvilken efter bästa
förmåga sökt understödja den svenska uppresningens sak. Han
hade med flykten måst rädda sig undan Norrby och från
Närpes gifvit sig ut i en liten farkost för att uppnå den svenska
kusten; men utanför Öregrund kullstöttes farkosten af en svår
storm, så att biskopen med sitt följe drunknade. De enda
bland biskoparne, som ännu kvarlefde, voro den duglige, men
ränkfulle Hans Brask i Linköping och den snart åttioårige,
ålderdomsbräcklige Ingemar i Växjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
