Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf och biskoparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Största svårigheten mötte vid ärkebiskopsstolens
återbesättande. Kort efter konungavalet i Strängnäs utfärdades till
påfven Hadrianus VI en rådsskrifvelse, som väl hölls i
undfallande ton, men dock redan antydde en gryende
själfständighet. Rådet uttalade sin glädje öfver hitsändandet af påflige
legaten Johannes Magni samt sin förhoppning, att påfvens
bemödanden för kyrkans reformation skulle vinna framgång.
För främjandet af denna sak i Sverige behöfdes goda
biskopar och i synnerhet en god ärkebiskop; Gustaf Trolle hade
gjort sig omöjlig samt därför blifvit af konungen och hela
rådet förvisad. Då något svar härpå ej afhördes, skref
konungen ånyo till påfven med begäran, att »till biskopar i
vårt land måtte vigas sådana män, som äro nöjda med sina
maktområden samt befrämja frid och enighet bland våra
undersåtar», så att det kunde blifva »mellan kyrkans och
statens män en stadig vänskap, hvilken väl behöfves.»
Slutligen ankom från påfven ett svar; men däri förklarades, att
Gustaf Trolle ännu ej vore lagligen skild från Uppsala och
därför skulle aktas som ärkebiskop, tills hans sak blifvit at
påfven afgjord. Bekräftelsen af de valda biskoparne
förvägrades, tills betalning för densamma influtit.
Därmed var Gustaf ej sinnad att låta sig nöja; han
gjorde sig redan nu beredd på en brytning. Han uppsatte
ett i skarp ton hållet svar, hvari bland annat yttrades: »Då
af den apostoliska stolen våra fredliga afsikter på sådant sätt
våldföras, vilje vi sätta förnuft och billighet framför all
myndighet.» Det tillkännagafs, att Johannes Magni blifvit
erbjuden ärkebiskopsstolen och skulle kvarstanna i Sverige för
att afbida påfvens godkännande af utkorelsen. Vägrades
detta, tillade han, ämnade konungen »förfoga om de svenska
biskopsstolarne och den svenska kyrkan, såsom han trodde
det vara Gud och kristliga furstar välbehagligt».
Emellertid hade konung Gustaf mot ett motspänstigt
domkapitel riktat ett lika kraftigt som beslutsamt slag. De af
prästerskapet affordrade summorna i förening med det skydd,
som reformationspredikanterna fingo, hade väckt ett allt
starkare missnöje hos prelaterna, hvilka snart voro färdiga att
uppvigla det dem ännu hörsamma folket. Peder Sunnanväder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
