Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskoparnes förödmjukelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrift bevisas, så skulle han låta sig därmed nöja. Han nekade
ej, att duglige män, som flitigt arbetade i kyrkan till Guds
ära, skulle hafva sitt goda underhåll. »Men», sade han, »jag
menar de andra lata bukar, som intet annat kunna förehafva
än ett onyttigt och oförståndigt vrålande i kyrkor och kloster».
Domprosten blef nu äfven förstummad. »Blef så beslutadt»,
säger krönikan, »att deras frihet och privilegier här i landet
skulle alldeles stå under konungens behag».
Efter konungens återkomst till Stockholm ditkallades
Johannes Magni, som nu fallit i onåd. Han blef där någon
tid hållen i ett slags förvar uti gråbrödraklostret. Själf var
han nu villig att lämna riket, och på sådant villkor kommo
han och konungen åter någorlunda öfverens. Han åtog sig
att resa till Polen för att underhandla om konung Gustafs
påtänkta förmälning med den polske konung Sigismunds dotter.
På vägen dit återkallades han och fick tillsägelse att begifva
sig till Ryssland för att afsluta fredsuppgörelsen. Efter att
hafva fullgjort detta uppdrag begaf han sig till Danzig, där
han underhandlade om konungens giftermål. Men
underhandlingen ledde ej till något mål, då den polske konungen, på
förslag af Johannes Magni själf, säges det, som villkor
uppställde löftet om orubbad trohet mot den gamla kyrkan. De
händelser, som under tiden inträffade i Sverige, stadgade
emellertid hans beslut att ej mera dit återvända. Både Johannes
Magni och hans broder Olavus lefde sedan utomlands, mest
i Rom, ofta i stor fattigdom. Båda hafva under sin landsflykt
gjort sig ett berömdt namn som fosterländska skriftställare.
Man kan ej afvärja det intrycket, att de med onödig hårdhet
blefvo bortstötta från sitt fädernesland.
Biskop Brask sökte på mångahanda sätt vara konungen
och riket till nytta och undvek försiktigt hvarje farlig
brytning, men i försvaret af kyrkans ägendom och gamla ordning
visade han en seg uthållighet. Uppenbarligen värderade
konungen honom vida mer än de andra biskoparne, men gaf
honom ofta skarpa tillrättavisningar och lät honom lida bittra
förödmjukelser. Då biskopen ville förordna om Nydala till
hans stift hörande kloster, skrefs sålunda till honom: »Det
står eder icke till att göra någon förändring oss oåtsporda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
