Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Västerås 1527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viljen I sätta oss öfver hufvudet, och, uti en summa sagdt,
viljen I alle döma och mästra oss, ändock vi äro utkorade
till eder konung och herre. Men hvem kan på sådant sätt
vara eder konung? Vi tro icke, att den värste i helvetet
skall vilja vara det, än mindre någon människa. Därför mån
I veta, att vi med sådana skäl icke vilja vara eder konung,
utan säga oss slätt därmed af och äro tillfreds, att I mån
eder utkora och välja hvem eder synes; kunnen I den bekomma,
som i alla måtto och alltid kan vara eder alla till behag, så
se vi det gärna. Dock skolen I vara betänkte att lösa oss
redligen ut här af riket och först betala oss vårt fasta fäderne-
och mödernearf, som vi äge här i jordagods och gårdar, och
sedan allt det vi hafva kostat på riket af vårt eget. När
detta skett, lofva vi eder, att vi vilja draga vår kos utaf riket
och aldrig någon tid komma här in igen».
Konungen brast vid dessa ord i gråt; han lämnade nu
hastigt mötessalen och begaf sig upp på slottet. Bland de
församlade rådde stor öfverraskning och bestörtning.
Laurentius Andreæ tog då till orda och erinrade, att man måste
göra ettdera, antingen gifva efter eller lösa konung Gustaf ut
och välja en annan konung. »Men», heter det, »de sutto
alla så försoffade, att de icke kommo till någon handel den
dagen». Mot aftonen gingo de nedstämda hem, hvar till sitt
härberge. Endast Thure Jönsson ville låta påskina, att han
var vid godt mod. Då han från klostret gick hem öfver
torget, lät han blåsa och trumma för sig samt mumlade därvid:
»trots, att någon skall göra en hedning, Luther eller kättare
af mig detta året». I själfva verket gick äfven han rådvill,
då han såg sig ej längre kunna räkna på ridderskapets medhåll.
Dagen därpå sammanträdde ständerna ånyo i klostersalen,
men voro »så förbistrade af oenighet, att hvad den ene sade
fram, sade den andre emot». Då riksens råd och ridderskapet
ej kunde gifva någon ledning, började, mot vanan, de ofrälse
göra sig hörda, ja ibland »skria och ropa». En del af
bönderna läto förstå, att »när man ville betänka sanningen rätt,
så hade konung Gustaf ingen oskäl gjort dem», samt hotade,
att om icke riksens råd efter sin tillbörlighet ville föra saken
till ända, så skulle allmogen »det göra, så att det icke skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
