Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkareräfsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slagbult, så att karlen dog. Sägnen förlägger denna händelse
till befrielsekampens början, men den stämmer i själfva verket
vida bättre samman med daljunkarens och hans norska
hjälptruppers inbrott.
I februari 1528 stämde Gustaf sitt uppbådade krigsfolk
samman till vapensyn i Västerås, där han snart fann sig i
spetsen för en här af 4,000 man. Där sammankallade han
den 18 febr. Dalarnes allmoge till ett landsting i Tuna samt
utlofvade säker lejd åt alla, som där infunno sig. »Hvar ock»,
skref han, »några bland eder äro, som sig veta brottsliga och
i någon måtto försett hafva, då gifve vi dem fri, säker,
kristlig lejd till och ifrån att söka samma landsting med de andra
utan fara.» Därpå drog han med sin samlade krigsmakt in
i Dalarne, utan att, såsom förut varit öfligt, på förhand
inhämta tillstånd och lämna gisslan. Den 26 febr. var
landstinget församladt på tingsplatsen vid Tuna. Konungen lät
då sitt medförda krigsfolk antaga och slå en ring om samt
rikta kanonerna mot den förvånade menigheten, som redan
nu fann, att den gamla lagen om tingsfrid ej längre hölls.
Först upplästes ett på konungens föranstaltande affattadt
bref från »alla, som bygga och bo kringom hela riket nedan
Dalelagen». Dalkarlarne fingo där skarpa förebråelser för »den
fastelagen de tagit sig före» samt förmanades att bättre
bevara sin trohet. »Hvar icke så sker», hette det till slut,
»skolen I intet tveka, att vi med hans nåde skole det förtryta
och fördenskull tillhjälpa att straffa eder som hans nådes, rikets
och våra uppenbara fiender.» Därpå tog den nyblifne
rådsherren Måns Bryntesson till orda och talade i en stolt
öfversittareton. Han förebrådde dem, att de så skändligen föraktade
sin konung, och att de kungliga befallningsmännen platt ingen
lydnad och hörsamhet hos dem kunde hafva. Dalkarlarne
svarade saktmodigt, att de tackade konungen, som en gång
tagit dem till nåder, och sedan visste de sig intet hafva mot
honom brutit. »Det är väl», utfor då Måns Bryntesson
högdraget, »nog illa gjordt att hafva ett förrädiskt och olydigt
hjärta mot sin herre och konung. Så ofta hans nåds
sändebud eller befallningsmän komma till eder upp, ären I strax
redebogna att lyfta yxan högt upp, spänna edra armbost,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
