Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidehvarfvets skaplynne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfara, huru mycket svårare det är att bygga upp än att bryta
ned. Han ville ordna en af konungens vilja i allt beroende
ämbetsmannastyrelse, som efter han faderliga husbondeväldes
kraf bestämde öfver den enskilde undersåtens hela görande
och låtande. Det gamla byzantinska rikets
ämbetsmannaförvaltning och de politiska envåldsläror, som förkunnats af
italienaren Machiavelli, voro vid denna tid bestämmande för
samhällsutvecklingen i utlandet. Det var därifrån som Gustaf
nu började se sig om efter verkmästare för en
samhällsbyggnad i samma stil. Åt utländingar hade han förtrott sig förut
med föga båtnad; han gjorde försöket om igen och med än
större skada. De utländska verkmästarne fingo nog färdig
en kameral och byråkratisk byggnadsritning; men då man
skulle börja rasera och bygga efter densamma, stod man
inför faran af en omstörtning, i hvilken själfva det nya
konungadömet kunde begrafvas. Dackefejden gaf Gustaf Vasa
därutinnan en eftertrycklig varning.
Den våldsamma omgestaltningen framkallade en öfver
hela landet utbredd jäsning, som ytterligare tilltog, då det
blef fråga om kringskärandet af naturliga och medborgerliga
rättigheter, som ett af ålder fritt folk ej utan motstånd låter
afhända sig. Därtill kom yrvakenheten hos ett trögt folk,
som såg sig stördt i sina gamla helgade vanor. »Konungen
måtte», säger krönikan, »väl däruppå arbeta, så mycket han
ville, att allmogen skulle förstå honom och hans arbete till
godo; men det halp dock intet; de voro såsom halfgrå emot
honom. Aldrig hade dalkarlarne varit så lätte till uppror,
nu med Sunnanväder, nu med daljunkaren, eller framdeles
västgötar eller ock småländingar med Dacken, hvar de icke
hade haft en vrång mening om konungen, nämligen att de
tänkte han ville fördrifva och förtrycka den kristliga tron och
den sanna gudsdyrkan. Denna mening blåste gammalt folk
och enkannerligen gamla präster alla öron och hjärtan full
på det andra folket. Däraf följde, att konungen måtte tala
så väl och blideliga han ville med allmogen eller så hårdt
och skarpt han ville, det blef allt illa taget och vändt till det
värsta. När han väl talade, sade de, att han ville smeka
dem med en harefot. Talade han skarpt, sade de, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
