Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytningen med de svenska reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satt kvar i rådet och fick viktiga uppdrag sig anförtrodda,
kunde snart märkas. Man började på honom skjuta skulden
för det uppväckta missnöjet. Då folkrörelsen brutit ut i
Småland 1529, skrefvo östgötafogdar till konungen, att »allmogen
gifver stora klagomål på mäster Laurentius och mäster Olof
och flera af dem, som gifvit sig till evangelium, och hafver
mäster Laurentius tilläfventyrs tagit mycket före och vållat
all den ovilja, som man hade till hans nåde; vore då bättre,
att han allena blefve näpst, än många män skulle njuta ondt
åt.» Tvifvelsutan hade fogdarne, innan de framförde sådant
tal, förvissat sig om, att det ej var för konungen misshagligt.
Genom sin frimodiga kröningspredikan hade Olavus Petri
bevisat sig ej duga till hofpredikant och kunde från den
tiden svårligen stå mycket högt i konungens gunst. Hans
verksamhet som skriftställare och predikant syftade till en
reformation, som gick vida längre, än man på högre ort fann
tillrådligt, och i afseende på menigheternas rätt stod han på
samma ståndpunkt som Laurentius Andreæ. Hans
framhållande af den kristliga friheten gent emot hvarje jordisk makt
kunde ej vara till behag, då konungen som högste biskop
gjort sig till den störtade påfvemaktens arfvinge; hans
omutliga rättskänsla förledde honom mer än en gång till
oförsiktigt språk, då han såg uppenbara rättskränkningar begås. Som
Stockholms stads sekreterare sökte han häfda stadens
själfstyrelserätt i en utsträckning, som ingalunda kunde bestå
inför de vidtgående kungliga maktanspråken. Allt detta gjorde,
att konungen såg honom med allt mindre blida ögon.
Då Olavus Petri 1531 ombetroddes att sköta
kanslersgöromålen, kunde detta visserligen anses som ett gunstbevis,
ägnadt att i någon mån uppväga den yngre broderns samtidiga
upphöjelse på ärkebiskopsstolen; men då han utbytte
Stockholms stads sigill mot rikssigillet, drogs han tillika från en
mer själfständig ställning till en mindre själfständig, där han
stod under ständig uppsikt och i strängt beroende af
konungen. För en man med hans sinnesart hade ett sådant
ombyte tvifvelsutan sina stötestenar; de vanor han fått såsom
Stockholms stads sekreterare, tog han helt säkert med sig,
äfven sedan han blifvit konungens. De händelser, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
