Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Utländska envåldsfunder
- Arfföreningen. Förföljelsen mot de svenska reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på intet sätt anslöt sig till det svenska folkets dittills
häfdvunna samhällslif och åskådningssätt, till hvilka man mer, än
som skedde, hade bort taga hänsyn.
*
Arfföreningen. Förföljelsen mot de svenska
reformatorerna.
För konungadömets och sina egna syften behöfde den
mäktige kanslern närmast få två saker genomdrifna: arfrikets
upprättande och de svenska reformatorernas fullständiga
störtande. Med arfkonungadömet följde enligt den tidens
utländska föreställningar envåldsmakt, då däremot valkonungen, som
kunde bindas af »handfästning», ansågs stå lägre i både rang
och myndighet. Genom den åt honom förut gifna försäkran,
att en af hans söner, helst den äldste, skulle efterträda honom
i regeringen, hade ej konung Gustaf blifvit arfkonung, sådant
ordet i denna högre mening uppfattades, ty en sådan
försäkran kunde gifvas, äfven då riket fortfor att anses som valrike;
först då arfrätten tillerkänts åt hela ätten, led efter led, kunde
han obestridt taga en arfkonungs obegränsade envåldsanspråk.
Med densamma följde också maktfullkomlighet för den
ämbetsmannastyrelse, som bemyndigats att handla i konungens
namn. Ett motstånd mot de högtflygande
omgestaltningsplanerna kunde tänkas samla sig omkring de båda
reformatorerna Laurentius Andreæ och Olavus Petri, hvilka voro
högt uppburna af allmänheten och ännu städse hade en
möjlighet öppen att återvinna sitt inflytande äfven hos konungen.
Dem ville kanslern därför helst rödja ur vägen eller
åtminstone störta så djupt ned, att de ej vidare kunde blifva för
hans maktställning hotande. Båda syftena ställdes sålunda
från början i nära samband med hvarandra och förverkligades
äfven på samma gång.
Såsom förut är berättadt, var konungen redan långt på
förhand mycket uppretad mot Olavus Petri; de predikningar,
som denne hållit, efter att 1539 hafva tillträdt sin befattning
som själasörjare vid Stockholms Storkyrka, hade bragt denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 13:03:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vasa400/0326.html
