Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfföreningen. Förföljelsen mot de svenska reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtrytelse till sin höjd. Mot Laurentius Andreæ, i hvilken
kanslern såg sin farligaste medtäflare, gjorde han allt för att
stämma konungen oblidt och lyckades däri fullständigt. I
synnerhet verkade han på konungens misstänksamhet genom
den ingifna föreställningen, att den forne kanslern stod i
spetsen för ett reformationsparti, som kunde sätta gräns för
konungamaktens envåldssyften.
På ett kyrkomöte i Uppsala under hösten 1539 tyckas
Laurentius Andreæ och Olavus Petri skarpt uttalat sig mot
konungens kyrkliga kraftåtgärder, och ärkebiskopen torde väl
däri, åtminstone stillatigande, instämt. Däraf torde konungen
fått uppslag till sin påföljande åtgärd att ställa så väl
ärkebiskopen som hela den svenska kyrkan under statens närmare
öfverinseende. De i Uppsala förda förhandlingarna fortsattes
i december på ett möte i Örebro. Hvilka uppträden där
förefallit, känner man ej närmare, men under själfva mötet
fängslades Laurentius Andreæ och Olavus Petri. Kanslern
begagnade genast det säkerligen välkomna tillfället att låta
åtala dem båda för högförräderi och uppbjöd för deras
sakfällande hela sin skicklighet, hvilken också väl
behöfdes, då man nu skulle uppleta något straffvärdt att anklaga
dem för.
Till Örebro utlystes genast ett allmänt rådsmöte, hvilket
skyndsamt sammanträdde under årets sista dagar. De
anklagade reformatorernas domfällande var närmaste anledningen,
men i närmaste samband därmed stod den förestående
ombildningen af regeringssättet. Endast sådana män, på hvilkas
beredvillighet konungen fullt kunde lita, voro därför inkallade.
I namn och rangordning antyddes ett syfte till ombildning
af själfva den gamla svenska rådsförsamlingen. Den gamla
benämningen riksens råd förändrades till »hans kongl. maj:ts
besvurne regementsråd». Bland de världsliga herremännen,
som efter rang uppnämndes, var kanslern Konrad von Pyhy
den främste och »magister» Georg Norman den siste; mellan
dem nämndes 12 svenska herrar, alla konungens närmaste
förtrogne. Sten Lejonhufvud, konungens svåger, hade, såsom
»öfverste mönsterherre och krigsråd» rang framför riksmarsken
Lars Siggeson. Efter dem kommo, bland andra, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
