Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfföreningen. Förföljelsen mot de svenska reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhandlingarne känner man föga, men anklagelseskriften,
högst sannolikt uppsatt af Konrad von Pyhy, finnes i behåll.
»Den utmärker sig», säger en nyare författare, »för en äfven
för denna tid påfallande brist på reda och gör intryck af
att hafva tillkommit efter någon häftig sammandrabbning, där
den hetlefrade konungens vrede kokat öfver. De flesta
beskyllningarne äro fullkomligt allmänt hållna och gå ut på
förräderi och illfundighet, men bakom dessa ofta
osammanhängande tillvitelser märker man ett länge doldt missnöje».
De båda anklagade betecknades som hufvudmän för ett
protestantiskt parti, som ej i allt ville göra konungen till
viljes. Han hade, heter det i inledningen, länge haft fördrag
med dem,» uppå det att hos den oförståndige pöbeln (också
ett af Konrad v. Pyhy infördt ord!) icke någon förargelse
skulle förmärkt blifva, hvilken predikanternas gärningar
understundom mycket mer än Guds ord anse». Hela deras
föregående lif genomgicks och öfverallt sökte man framleta
anklagelsepunkter.
I tillvitelserna mot Laurentius Andreæ framlyser den nye
kanslerns äflan att störta och förhatliggöra en fruktad
medtäflare. Den afgångne kanslern framställdes som en man
hvars inflytande hade varit för konungen skadligt och kunde
blifva farligt. Han hade inledt denne i reformationsverket,
men sedan lämnat honom i sticket, då svårigheterna och
bekymren tillväxte, »så att, sedan han liksom hållit konungen
ofvan hufvudet vid håret och fört honom platt ut i det djupa
haf, hade han lämnat honom där, obekymrad om konungen
förmådde simma i land igen eller skulle drunkna». I början
hade han uppträdt mot biskoparne, men sedan ställt sig på
deras sida och sålunda »gått såsom kräftan baklänges, viljande,
att biskoparne åter skulle komma till sin gamla värdighet
makt och välde». Som partiman hade han »alltid pockat
med konungen gifvandes före, att han med sin evangeliska
hop vore lika stark som konungen själf». På dessa och andra
dylika skäl blef nu Laurentius Andreæ domfälld.
Mot Olavus Petri urladdade sig tydligen konungens egen
länge samlade och tillbakahållna förbittring. I hans
föregående lif uppletades en mängd klagopunkter med eller utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
