Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejdens begynnelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början af juli inbröt han ånyo i Konga härad och
trängde fram till Väckelsång i närheten af Växjö. Söndagen
den 4 juli kom bondehären, anförd af Dacke och lille Jösse,
till Väckelsångs kyrka vid mässedags; två herremän, Måns
Pedersson Stjärna och Måns Holm, sökte då rädda sig genom
att dit taga sin tillflykt. Då de ej där funno säkerhet lofvade
de gifva sig åt lille Jösse mot löfte om säkerhet till lifvet.
Dacke tillstyrkte då lille Jösse att lofva dem hvad de
begärde; sedan kunde man väl få råd med dem. Detta bestreds
dock af lille Jösse, som förklarade, att, om Dacke ville skjuta
ihjäl dem, så kunde det väl ske, innan man lofvat något på
heder och ära; handlade bönderna oredligt, sade han, så skulle
ingen mera tro dem om något godt. Han tillsade därpå de
båda adelsmännen frid och säkerhet. Men då de väl kommit
ut på kyrkogården, befallde Dacke sina piltar att »haka upp».
Detsamma befallde då Jösse sina och yttrade därvid till Dacke:
»Vill du vara aktad för en ärlig karl, så håll upp, så framt
du icke vill hafva så mycket igen». Då gaf Dacke med sig,
och Måns Stjärna, som var konungens fogde, fick lösa sitt lif
med hela sitt lösörebo. Måns Holm trädde i Dackes tjänst
och blef hans skrifvare.
Dacke begaf sig därefter ånyo till Blekingsgränsen, där
han utskiftade det vunna bytet och vande sitt folk vid
strängare manstukt. Henrik Hoffman skaffade honom tillförsel
af vapen, krut och bly samt beredde honom äfven lägenhet
att sätta sig i förbindelse med Gustafs fiender i utlandet.
Gustaf skref då till konung Kristian och beklagade sig
däröfver; denne lofvade väl att näpsa den själfrådige
borgmästaren, men någon näpst blef ej af. »Och hade», menar Tegel,
»detta småländska upproret väl blifvit stilladt med mindre
blodsutgjutelse, än det skedde, hvar den upproriska hop sådan
undsättning och tillskyndan af Bleking icke bekommit hade».
Konung Gustaf erkände till fullo, att fogdarne genom
hårdhet och utpressningar buro en ej ringa del af ansvaret
för detta uppror och sökte hålla dem tillbaka från att
ytterligare stegra den redan förut så häftiga förbittringen.
Måhända tänkte han ock hvälfva ansvaret från sig själf på
dem. Till en af de småländska fogdarne skref han sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
