Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rustningar och nytt fredsbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmaningen att skicka skrifvare till alla härad i Småland, men själf
skulle Dacke uppsätta nödigt krigsmanskap. Per Brahe berättar
till och med i sin krönika, att Dacke »på sista hösten, då det
hvarken bar eller brast», skulle hafva begifvit sig ända till
grannskapet af Linköping och då vållat fältöfverstarne stort
bryderi. Det blef underhandling, och Dacke skall då på
uppgifna villkor hafva erbjudit sig att med 2,000 hakeskyttar
träda i konungens tjänst; men i sådant fall finge man ej
tillstädja fogdarne att, såsom med honom skett, utkräfva
sakörena till sista penningen, ty »af harmen och den yttersta
fattigdom hade man af menige man intet godt att vänta».
Efter sådant meddelande skall Dacke hafva dragit hem igen
och sålunda, tyckte Per Brahe, visat sig som »en blödig
förrädare».
Så slöts det händelserika året 1542 med vapenhvila och
fredsanbud. Det följande året hade knappt hunnit börja,
förrän striden ånyo bröt ut. Dacke hade spänt bågen för
högt genom meddelandet om det utländska bistånd, som till
nästa vår kunde blifva honom tillfördt. Däraf framkallades
konungens beslut att med yttersta kraftansträngning redan
under vintern öfverväldiga uppresningen, innan någon utländsk
inblandning kunde äga rum. Redan före årsskiftet hade han
i brefvet till Gustaf Olofsson uttryckt sin farhåga, att
utländska fiender »sig fullkomligen föresatt hade nu i nästkommande
vår och sommar öfverfalla dessa riken och oss alla med rof,
mord och brand». Kort efter årsskiftet uttalade han sig på
liknande sätt i bref till Södermanlands menighet. Talet om
gamla sedvanor, hvilket han haft svårt att smälta, rann honom
därvid i hågen. »Och fruktar oss nog», skref han, »att, efter
allmogen begär allting efter det gamla, det kommer tyvärr
till det sista, och till äfventyrs förrän vi förmoda därtill, att
vi här i Sverige få gammalt och fornt, så att oss svider efter.
Förty vi hafva fått vissa och sanna kunskaper både från
kungen i Danmark, så ock af våra egna sändebud, att den
gamle, omilde konung Kristians barn och deras målsmän
utrusta och tillreda sig att nu i vår till lands och vatten med
falsk dagtingan, rof, mord och brand oss öfverfalla. Så ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
