Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergverken och grufdriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sala silfvergrufva, som upptagits under riksföreståndaren
Svante Stures sista lefnadstid och i början varit någorlunda
gifvande, blef sedan vattenfylld och i följd däraf nästan
obrukbar. År 1530 fann konungen henne »mycket förärgad, så att
hon snart blefve om intet, med mindre där kunde finnas
någon annan råd till». Upprensning och utpumpning bedrefs
under de följande åren med framgång. Konungen dröjde då
ej att efter sitt sinne bestämma förhållandet mellan kronan
och bergsmännen. Gruffogden Holst ålades (1536) att
upprätta öfverenskommelse på sådan grundval, att två tredjedelar
af grufvans afkastning skulle tillhöra kronan, den återstående
tredjedelen bergsmännen; på sådant villkor biföll konungen
att åt dem upplåta äfven »en part utaf bottnen, så mycket
som är innanför stöten nederst i grufvan». Enligt 1539 års
räkenskaper uppgick silfvertillverkningen därstädes till nära
48,000 mark. Konungen var emellertid ej nöjd därmed, att
han på kronans andel fick bättre afkastning än bergsmännen
på sina, enär äfven kronan led förlust genom bristande
företagsamhet å deras sida. »Vi hafve förstått», skref han,
»hurulunda den brukning där vid berget går fast olika till uti så
måtto, att där vi få vid vår egen hytta 50 lod efter half
tunnas kofring, där fån I icke stort mer än 30 lod, hvilket
oss storligen förundrar. Så kunne vi icke annat därutaf
förmärka, utan att I bruken ganska illa edert gods i smältningen
och hafven onda bälgor och annan redskap, som därtill hörer,
eder själfva så väl som oss till ingen ringa skada.» Ännu
1542 tyckte konungen, att det »i ena och andra måtto gick
skröpligen och illa till», så att många förebråelser tarfvades.
»Vi förmärke», skref han, »att I ganska illa bruke eder malm,
sofre illa, smälte illa, hafve ingen akt uppå, utan låte bära
mesta ugnsbrottet, skurstenen och hyttevasket ut på
slagghögarne, och silfblyet låte I löpa ned under ugnarne, och
därutöfver hafve I mest uti all denna framlidne sommar låtit stå
alla vattuhyttorna fåfänga, och ligger nu fördenskull all detta
års malm mest osmält, och så mycket, som smält och brukadt
är, är ganska illa med handladt, så att vi hafve där platt intet
behag utinnan.» Dylika förebråelser, ofta med straffpåföljder
nära efter sig, förfelade ej till slut sin goda verkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
