Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertigarne Erik och Johan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drottning Maria i England, och Elisabet uppsteg då som
regerande drottning på tronen. Erik lät sig ej däraf afskräcka;
tvärt om uppeggades hans fåfänga af hoppet att genom denna
förmälning en gång blifva rådande öfver två konungariken.
Däruti styrktes han af Beurreus, hvilken alltjämt uttydde
Elisabets undvikande eller lindrigt afböjande svar, som om de
antydt ett förstucket bifall. Konungen insåg snart, att den
engelska drottningen ej menade allvar med sin efterhängsne
friare och rådde Erik bevekligt att slå denna förflugna plan
ur hågen. Men Erik stod ej att öfvertala.
Kort efter freden i Moskva inbröto ryssarne under
grufliga härjningar (1558) i Lifland, som mot deras öfvermakt ej
kunde försvara sig. Svärdsriddarorden upplöstes då, och den
siste härmästaren, Gotthard Kettler, gaf sig under polske
konungens skydd som hertig af Kurland. Hela den östra delen
af landet med städerna Narva och Dorpat föll i ryssarnes
händer, och äfven den öfriga delen hotades med samma öde.
Reval såg sig om efter skydd och vände sig först till konung
Gustaf, hvilken i början helst ville undvika inblandning i det
farliga äfventyret, men han ändrade sig något, då staden sedan
med samma begäran vände sig till konung Kristian. Till
Erik skref han: »Vi gifve dig, käre son, att betänka, huru
drägligt det oss vill falla, om de danske ock på den sidan
skola blifva våra grannar — om det ej är bättre att
förekomma än att förekommas och hellre i tid taga ett stycke af
hunden, än att hunden skall bita en.» Han ämnade därför
bistå härmästaren med ett pänninglån, för hvilket Reval skulle
lämnas som underpant. Men den gamle konungens försiktighet
föll ej sönerna i smaken, hvilka äfven på detta håll ville
tillfredsställa sin ärelystnad och spela en stor roll. I synnerhet var
detta fallet med hertig Johan, hvars fåfänga lockades af de
utsikter, som erbjödo sig. Han inlät sig själfrådigt i
underhandling med härmästaren om Reval samt erbjöd honom äfven
ett lån, för hvilket några slott skulle lämnas som pant. För
denna tilltagsenhet gaf konungen hertig Johan allvarliga
föreställningar. »Efter du väl vet», skref han, »att Finland icke
är afsöndradt från Sverige, utan de äro tillsammans såsom
lemmar i en lekamen — bör du därför intet företaga, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
