Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gossen Erå.n nykarleby.
249.
synkretsen. Äfven här är ensligt och tyst; intet spår
af kultur eller sjöfart.
Men händer det så, att man några dagar senare sitter
under björkarna vid »Runebergs källa» i Ruovesi, så
skådar man till sin stora öfverraskning en tafla, som i
sin grundritning är alldeles densamma. Samma stilla
vatten, samma uddar, samma vidare vatten utanför
dem, men åter samma stängda horisont.
Och då tycker man sig klart se ett af de inflytanden
som verkat, att de två skalder, hvilka gjort de båda
österbottniska småstäderna ryktbara, tolkat Finlands
natur båda lika troget och ändå på ett så olika sätt.
Man förstår huru olikheten i naturomgifningen kunde
leda till att lugnet blir Runebergs ideal, medan Topelius
anslogs af rörelsen, huru ödemarken för den ene blef
gudomlighetens bild, medan hafvet och älfven för den
andra symboliserade odlingens kamp för välstånd,
bildning, frihet och ljus.
leke mindre märkligt är, att dessa inflytanden från
naturen tyckas verka i annan riktning än det medfödda
temperamentet. Runeberg var ju redan tidigt
observatör på människorna; han såg klart och skarpt deras
individuella egenheter. Men just därför kände han
dragning till oändligheten, i hvilken individen kunde
försjunka, och den fann han i naturens lugn. Topelius åter
behöfde, som fyllnad till sitt inåtvända temperament,
det lif och den rörelse naturen visar. Så bevaras bägge
från ensidighet, och därför kunna sedan bägge utveckla
sig på ett sätt, som gör att de i många stycken möta
hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
