Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongl. Maj:ts nådiga förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund - 2 och 3 §
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 Vattenrättsförordningen, 2 och 3 §§.
egaren, hvars strömfall ej kan af honom sjelfständigt bebyggas, rätt att
öfverskrida sin rågång och genom dambyggnad å grannens grund
inkräkta på dennes nyttjanderätt till vattnet. Ej heller torde dylika fall
vara så ofta förekommande eller i allmänhet af den vigt, att något
öfvervägande ekonomiskt intresse för det allmänna kan antagas påkalla
en sådan utsträckning af nämnda tvångsrätt. Deri förmån, som genom
ett dylikt ingrepp skulle beredas vattenverken, kan utan tvifvel, der
den är af vigt, lätteligen ernås genom öfverenskommelse, på hvilken
väg de förvecklingar, som en af lagen stadgad tvångsrätt fram alstrar,
helt och hållet undvikas.
Sedan i 2 § af beredningens förslag föreskrifvits den allmänna
regel, att ene strandegaren ej må genom sin byggnad förnärma den
andres rätt öfver vattnet, återstår att, närmare än i 1734 års lag skett,
utreda frågan om det men, som damfästets upplåtande kan förorsaka.
Det synes härvid beredningen sannolikt, att 1734 års lagstiftare
med ledning af erfarenheten antagit, att nämnda men sällan kan vara
sådant att deraf uppstår någon verklig skada eller förlust, nog
betydande att böra hindra anläggningen af ett nyttigt verk. Skulle ernot
förmodan någon öfvervägande olägenhet yppas, bör den utan tvifvel
gälla såsom hinder, men är skadan ej af synnerlig betydenhet, bör ene
delegaren ej kunna undandraga sig den i samfällighetens natur grundade
förpligtelsen att tåla dylikt men, hvilket dock bör till fullo ersättas.
Att den som byggt ej eger använda den andres lott i vattnet
längre än till dess denne sjelf gör sin rätt gällande, är uttryckligen
utsagdt i 3 §, likasom ock storleken af nämnda lott blifvit i samma g
bestämd i enlighet med hittills gällande lag, tolkad på det sätt
beredningen ansett vara det rätta. I 3 S återfinnes slutligen jemväl nu
gällande lags föreskrift, att rätten skall bestämma huru byggnaden får
göras och begagnas. Den en föreslagna lydelsen af samma föreskrift
skiljer sig något ifrån dess hittills varande. Denna skiljaktighet har
sin grund deri, att, då beredningen ansett nödigt att i nästföljande g
meddela särskilda bestämmelser om vilkor och tid, hvarunder den
som byggt må begagna det vatten, hviket den andre ej vill använda,
rätten följaktligen härvidlag ej tillkommer att yttra sig om annat au
huruledes dammen må byggas och hvardera delegarens lott i vattnet
uttagas. På hvad sätt vattenverket i öfrigt inrättas har i förevarande
afseende ingen betydelse och bestämmes först i 6 §».
Vid 2 § anmärkte högsta domstolen, att, ehuru förslaget
uppenbarligen afsåge, att den i §:s första stycke uppstälda regel skulle gälla äfven
om å ena eller begge sidor om vattendraget marken utgjordes af
stadstomt eller annan stadsjord eller å ena sidan vore by och å den andra
hemman, förslaget dock uttryckligen omnämnde endast de två fallen, att
å båda sidor vore byar eller å båda hemman; och ansåg följaktligen
högsta domstolen redaktionen böra så förändras, att derigenom tydligen
uttalades den uppstälda rättssatsens giltighet för alla de fall då, på
satt första vattenrättskomitén (§ 4) yttrat, å ömse sidor om vattendrag
vore olika strandegare.
Just.K. Svedelius tillade: »Vid jemförelse af S 2 och § 4 synes
icke med tydlighet framgå, huruvida begagnandet af den i § 2 stadgade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
