Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kongl. Maj:ts nådiga förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund - 15 och 16 §
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vattenrättsförordningen, 15 och 16 §§. 49
af hvad slag det vara må. I detta hänseende har beredningen således
närmast anslutit sig till den första komiténs åsigt.
I fråga om rättigheten att återföra ett vattendrag, när
uppgrund-ning eller genomskärning af dess strandvallar åstadkommit en så
genomgripande förändring, att vattnet vikit från sitt förra läge eller tagit sig
ett förändradt lopp, uppstår emellan de ursprungliga och de nya
förhållandena en kollision af mera invecklad natur. Härvid bör i främsta
rummet uppmärksammas, att, enligt grunderna för 12 kap. 4 §
jordabalken likasom enligt den äldre rätten, det torde vara ovedersägligt, att,
om ett vattendrag utan åtgärd eller vållande af menniskohand,
uteslutande till följd af naturförhållandena flyttar sig från den ene grannens
område öfver den lagligen faststälda rågången in på annans egovälde,
denne i och med detsamma inträder i strandegarerättens utöfning, eller,
såsom det heter i yngre Vestgötalagen, ’om vatten skär sig sjelf ut
öfver annans mark, eger den vattnet, som förr egde marken, som blef
utskuren’. Enligt denna grundsats, tillämpad i all dess stränghet, skulle
således å ena sidan egaren af vattnets förra bädd omedelbart genom
vattnets förflyttning förlora all rätt dertill och följaktligen äfven rätten
att återföra vattnet, samt å andra sidan egaren af den nya bädden ej
heller vara befogad att genom det nya vattenloppets stängande befria
sig från en för hans jord skadlig öfversvämning, Detta skulle dock
kunna leda till verkliga orättvisor, och i fråga varande grundsats synes
derföre böra modifieras derhän, att hvilken helst, som blifver lidande
genom förändringen, må ega att påyrka återställande af det förra
tillståndet. Men om en sådan rättighet medgifves, måste den tillika
begränsas inom någon viss tidrymd, så att ej de efter afvikandet uppkomna
odlingar i den gamla eller anläggningar vid den nya bädden blifva för
all framtid underkastade den osäkerhet, som den öfverhängande
möjligheten af återförandet innebär. I detta hänseende har beredningen ansett
den af första komitén föreslagna tid af fem år efter afvikandet vara dels
allt för knappt tilltagen dels ock allt för svår att till utgångspunkten
bestämma i de fall, då afvikandet skett småningom. Lämpligare och
säkrare synes då vara att bestämma preskriptionstiden till tio år räknadt
från det egaren af den jord, hvarifrån vattnet afvek, eller annan, som
genom byggnad eller annorledes gjort sig vattnet i dess nya lopp eller
läge till godo, beredt sig en förmån, som skulle genom återförandet gå
förlorad. En så beskaffad, under tio år fortfarande ockupation skulle
sålunda betrygga odlingarnes eller anläggningarnes tillvaro. Då
rättigheten till vattnets återförande är att anse såsom en för ett specielt fall
medgifven tvångsrätt till rubbning i ett å allmän rättsregel grundadt
förhållande, bör, enligt beredningens åsigt, utöfningen af samma rätt
alltid vara förenad med skyldighet att ersätta all skada, och något
giltigt skäl att i likhet med senare komitén medgifva befrielse från samma
skyldighet, derest den i fråga varande förmånen ej fortfarit under fulla
fem år, synes ej vara för handen. Eedan den omständighet, att dröjsmål
med återförandet kan föranleda ökad ersättningsskyldighet, innefattar en
tillräckligt kraftig maning att påskynda företagandet deraf. Den af
komitén uttalade farhåga, att någon skulle nedlägga kostnader å odling
eller anläggning endast i ändamål att förekomma återförandet, synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
