Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han, först genom beröringen med ett hänsynslöst
människosinne som naturen blir rå och frånstötande, och denna
uppfattning delas i regeln af alla dem, hvilkas kännedom
om naturen belöper sig till hvad som inhämtats på en
tråkig skolbänk eller en glad utfärd i det gröna. Man
tror, att naturen ej blott är skön, utan äfven dygdig och
ej blott dygdig, utan äfven lycklig och säll. Lammet
som sinnebild för höjden af moralisk fullkomlighet börjar
få ge vika för andra och högre ideal, men lammet, som
betar på en grön äng, står ännu kvar som bilden af
fridfull ro och stilla förnöjsamhet.
Men en anstalt för dygd och goda seder är icke
naturen. Naturen fattad som en motsats till människan
är en skådeplats för allt hvad vi kalla lidande och brott,
ett rike där våldet segrar och där stilla tillbakadragenhet
straffas med döden. Det är ett beständigt allas krig
emot alla, hvarunder vargen förtär de älskligaste lam lika
obarmhärtigt som lammen förtära de älskligaste blommor,
ett krig, där ingen offrar sig för den andra, den blygaste
sippa lika litet som tistel och törne. Äfven de skenbart
mest värnlösa växter äro sällan så oskyldiga och
hjälplösa som man tror, ty i sitt inre äga de ofta de lömskaste
vapen, med hvilka de försvara sig mot den växtätande
djurvärlden, ja de lefva till och med på krigsfot med
hvarandra. Växtvärlden liksom djurvärlden är ett rike,
som söndrar sig mot sig själft, men eget nog, den blir
ändå alltjämt beståndande. Jordens yta tyckes ju rymlig
nog, men mossorna, dessa obetydliga kryp, kunna ej
sämjas, utan söka förtränga hvarandra så godt de kunna;
ängsblommorna, som från sina tufvor nicka så förtroligt
mot hvarandra, kämpa sins emellan en strid i det tysta
på lif och död, och eken brottas med bokarna, som med sina
skuggande kronor tränga honom allt närmare på
lifvet, tills skogarnas konung dör — af brist på ljus och
boken, mera fallen för mörksens gärningar, segrar och
frodas.
Men det är ej blott mot djuren och mot hvarandra
som växterna måste värna sig. Solen, som lät dem födas
om våren, blir snart en fiende, som skulle förgöra dem
genom torka, om den ej allt emellanåt skymdes undan af
moln, som skänkte ett välsignat regn. Och det
välsignade regnet blir ofta en förbannelse, som gör tusentals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
