Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Skyddsmedel mot för stark transpiration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En del hårbildningar, hvilka i motsats till de nu
afhandlade ej äro fylda med luft utan med urslem och
cellsaft, kunna dock äga betydelse som skyddsmedel mot för
stark transpiration, på den grund att de afsöndra s. k.
eteriska oljor. Man vet nämligen att ett luftlager, som är
uppfylt med dunsterna af eteriska oljor, i betydligt ringare
grad än vanlig luft genomsläpper strålande värme.
Betydelsen häraf ligger i öppen dag; i fall en växt omger
sig med ett sådant olj-mättadt luftlager, så skyddas den
under dagen mot allt för stark uppvärmning och under
natten mot för stark afkylning. Hårbildningar som
afsöndra eteriska oljor äro mycket allmänna hos de
rutaartade växterna, som i allmänhet bebo torra, vattenfattiga
trakter. Stundom afsöndras de eteriska oljorna ej af hår,
utan af celler, som endast genom ytterväggens ringa
tjocklek afvika från vanliga öfverhudceller; detta är fallet t. ex.
hos en del i egyptisk-arabiska öknen växande arter af
malört, blåklint- och röllike-släktena.
De hittills omnämnda anordningarna utesluta icke att
öfverhuden samtidigt äfven på annat sätt kan vara
värksam då det gäller skydd mot uttorkning. Ett mycket
vanligt fall är att öfverhuden blir ett slags vattenreservoar,
som, när så påfordras, afger sitt vatten åt närliggande
ömtåligare väfnader för att vid återinträdande
vattentillgång fyllas på nytt. Ofverhudcellerna, hvilka ej föra
klorofyll och sålunda ej assimilera, draga vatten till sig
med mindre kraft än den innanför liggande gröna väfnaden,
och när denna senare ej erhåller den nödiga
vattenmängden genom stammens ledande väfnader, tar den till sig
det vatten, som finnes i öfverhuden. Dennas celler falla
härvid i hop, så att ytter- och innervägg ligga tryckta
emot hvarandra, då däremot de gröna cellerna bibehålla
sin turgor, så att assimilationsarbetet kan försiggå ännu
en tid bortåt. När vattenbristen upphör, fyllas öfverhudscellerna
på nytt med vatten och återtaga sin vanliga form.
Öfverhudens förmåga att värka som vattenreservoar
kan förstärkas på flerahanda sätt. Stundom sker det
därigenom att den närmast under denna liggande väfnaden
blir klorofyllfri och omdanas till en s. k. vattenväfnad, som
i detta fall spelar alldeles samma roll som öfverhuden
själf. En sådan vattenväfnad behöfver för öfrigt ingalunda
vara belägen omedelbart under öfverhuden, utan kan lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
