Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Skydd mot för starkt ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3. Skydd mot för starkt ljus.
Behåring. — Vertikal bladställning. — Färgämne i öfverhuden.
Ett mera slående bevis på ljusets oumbärlighet än
de nyss omtalade epifyternas lefnadssätt kan man
svårligen finna i naturen. En skara af de mest olikartade
växter har lämnat den fäderneärfda torfvan, upphört att
gräfva ned sig i jorden och med fara för lif och lemmar
anträdt en himmelsfärd på öfver hundra fot, alla följande
samma lösen: mera ljus!
Men allting här i världen har sin afvigsida, till och
med ljuset. Lika oumbärlig som en viss ljusmängd är
för växtens lif, lika skadligt värkar en allt för stark
belysning, Man har jämfört växternas gröna väfnader
med näthinnan i människans öga, och detta icke utan
skäl, ty i båda dessa bildningar åstadkommer solljuset en
kemisk process, i den gröna bladväfnaden stärkelsebildningen
och i näthinnan den kemiska process, som tack
vare synnervens förmedling i hjärnan ger upphof till en
synförnimmelse. Men liksom vårt öga bländas, då vi
stirra in i solen eller då en skarp blixt slår förbi, så
tåla ej häller växterna huru starkt ljus som hälst. En
ormbunke, som ursprungligen vuxit i djup skugga, blir,
om den flyttas ut i solen allt blekare, ifrån att ha varit
alldeles mörkgrön blir den ljusgrön och till slut alldeles
gul, och denna färgförändring beror därpå att klorofyllet
har förstörts. Under årtusenden hade ormbunken fått
vänja sig vid att lefva på mycket små ljusmängder, dess
klorofyll, som blifvit lika känsligt för ljus som en ugglas
ögon, tålde liksom denna ej fullt dagsljus och blef
förstört, då växten ej kunde fly tillbaka till sin skuggiga
hemort.
Den i våra bokskogar vanliga myssikan (Asperula
odorata) är ett exempel på samma sak. Hugges bok
skogen ned, kan man redan efter ett par veckor få se
huru myssikans förut mörkgröna blad ha gulnat, och
hela växten tycks vilja tyna bort. Samma öde drabbar
äfven en del andra lundväxter, om de beröfvas den skugga
de äro vana vid. En mängd alger, som lefva djupt nere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
