Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Skydd mot växtätande djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en lycka, hvaraf dessa stackars djur säkerligen helt sällan
komma i åtnjutande.
Bland ämnen, som förläna växterna en for djuren
obehaglig smak, intager otvivelaktigt garfsyran framstå
rummet[1]. Garfsyra finnes hos växter af alla slag, hos
de lägsta alger lika väl som hos de högsta blomväxter
och kan uppträda i alla växtdelar, i roten och stammen
lika väl som i blad och frukter. Dess invärkan på vart
smaksinne är som bekant högst vämjelig, men torde dock
vara ganska oskyldig i jämförelse med det obehag, som
sniglarna erfara af garfsyran. Ej blott mundelarna hos
dessa djur, utan äfven hela kroppen är så känslig för
garfsyra, att man endast behöfver låta en svag
garfsyrelösning droppa ned öfver djuret för att få se det ge sig
i väg under alla tecken till obehag. Häller man några
droppar vatten öfver en snigel, tar han saken tämligen
lugnt, men innehåller vattnet endast 1/1000 garfsyra,
afsöndrar djuret betydliga massor slem och söker fly undan
så fort som möjligt. En vattenlösning, som endast
innehåller 1/4000 garfsyra, är nästan utan invärkan på vår
tunga, men äger dock ännu förmåga att oroa sniglarna,
om den drypes på deras hud. Det är klart att dessa för
garfsyra så utomordentligt känsliga djur endast i yttersta
nödfall angripa garfsyrehaltiga växter. Sniglarnas kanske
förnämsta älsklingsrätt är morötter, men man behöfver
endast låta torkade morotsstycken mjukas upp i vatten,
som innehåller 1 procent garfsyra, för att göra dem
odugliga till snigelföda, då däremot morotsstycken, som
uppmjukats i rent vatten, förtäras med god aptit. — Särskilt
utmärkta genom rikedom på garfsyra äro en mängd
inhemska träd och buskar, samt många örter såsom
stenbräckor, taklökar, fetknoppar (Sedum), smultronarter och
en massa andra.
Bladen hos många arter af släktena Rumex och
Oxalis — våra vanliga syror och harsyran — äga liksom vissa
arter af det utländska släktet Begonia en starkt sur smak,
beroende på närvaron af ett surt salt (kalium-bi-oxalat).
I allmänhet undvikas dessa växter af betande djur
och kunna, om de i större mängd finnas bland fodret, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
