Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tinat 2 tum djupt, men köttet derunder förblef så hårdt att man
måste åtnöja sig med att frånskilja dessa 2 tum och vänta ännu ett par
dagar, tills lika mycket åter hunnit upptina. Detta underkastar man
sig likväl högst ogerna, emedan en sådan tunna tager en betydlig mängd
värme i anspråk, innan den till fullo upptinat, och all denna värme
be-röfvas kajutan.
I frusen form får man en långt större mängd ämnen än man önskar;
neddoppar man en metallsked uti en temligen varm mjölkvälling, så
upptager man med densamma en välsmakande kräm, som man först måste
krossa med tänderna, i stället för att såsom vanligt genast nedsvälja den.
Vill man gifva åt en kamrat, som står derute på vakt, ett glas punsch,
så är säkert att han bekommer den i handom under form af
punsch-glace: handen värmes ej af glaset, tvärtom blifva fingrarne deraf iskalla.
Kane beskrifver en promenad under sådan kyla: han säger, att
termometern då icke torde hafva uppgått till ens 32 grader under
nollpunkten, och man måste de första minuterna hålla igen munnen och
varsamt inandas luften genom näsa och mustascher.
»I början inandas du en torr, skarp, men angenäm och välgörande
luft. Skägg, ögonhår och det späda fjunet på öronen öfverdragas med
ett fint, hvitt och tätt lager af ärevördig rimfrost. Mustascher och
underläppen tjena till stödjepunkt för hela rader af istappar; sträck ut
tungan och hon fryser genast fast vid denna isskorpa, så att det behöfs icke
allenast en stark ryckning på henne, utan äfven handens tillhjelp för att
få henne lös. Ju mindre du talar, desto bättre. Ilakan spelar en ofta
det sprattet, att medelst skägget sammanfrysa med kinderna: till och
med mina ögon hafva ofta blifvit på så sätt igenmurade; jag vill dermed
säga, att äfven ett blinkande med ögonon är en farlig sak. Under det
man går framåt, känner man småningom samma verkan från bössans
metalldelar, som då hett vatten tränger genom två tjocka yllevantar.
»Men allt detta erfar man endast, då man vänder ryggen åt vinden,
och för den. som är tillräckligt van vid polarklimatet, följer nu efter
en riktig svettning en välgörande känsla af värme. Men vänd dig en
gång om rakt mot vinden, hvilken förändring! Huru genomträngande
är ej luften, som med isande köld smyger sig upp efter ryggen och in
i fickorna. Hu! den i byxfickan förvarade knifven, som dittills legat
der lika obehagligt varm som liob Sawyers äpple i Pickwick’erna,
kännes nu på en gång kall som is och het som eld; raskt tillbaka till
fartyget! En gång öfverföll mig en i styrka allt mer och mer tilltagande
blåst tre engelska mil från vår vinterboning och jag hoppades knappt att
få återse briggen. Morton, som åtföljde mig, förkylde ansigtet, och jag
erfor den letargiska domning, livarom man ofta får läsa i berättelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
